torsdag 21 februari 2008

Alliansens politik är framgångsrik

Svar till Piteå-Tidningens ledare den 7 februari

Piteå-Tidningens ledarskribents verklighetsuppfattning styrs uppenbarligen helt av alliansregeringens göranden. (S)lutsatsen är naivt enkel; det som alliansregeringen gör är med automatik så väl fel som misslyckat. Så också i ledaren den 7 februari där det påstås att det blivit dyrare att anställa med alliansregeringens politik när det bevisligen är precis tvärtom.

Nystartsjobb, instegsjobb, slopad särskild löneskatt för personer 65 år och äldre samt nedsatta socialavgifter för 18–24-åringar är några exempel som gjort det lönsammare att anställa, utan att lönen sänkts. Detta, i kombination med en förbättrad matchningsprocess, har resulterat i att det ökande arbetskraftsutbudet kunnat växlas över i ökad sysselsättning.

Regeringen avskaffade 1 jan 2007 de femprocentiga generella avdragen av socialavgifterna, eftersom nedsättningen inte ledde till ökad sysselsättning. Det var en tidsbegränsad nedsättning vars avveckling inletts redan av den socialdemokratiska regeringen. Riksdagens revisorer hade också pekat på att kostnaden, vid generella nedsättningar, per nytt jobb är mycket hög.

För att uppnå en större effekt är det bättre att åtgärderna i stället riktas till de grupper som har en svagare ställning på arbetsmarknaden, som ungdomar, personer med enbart förgymnasial utbildning och utrikes födda. Genom att arbetsgivaravgifterna för dessa grupper sänks, ökar efterfrågan. Resultatet blir ökad sysselsättning vilket också skett.

Alliansregeringens satsning på att uppnå en ökad sysselsättning, genom sänkta trösklar för att anställa, är framgångsrik. Effekterna av satsningarna är både mer långsiktiga och mer träffsäkra än de generella avdragen. Dessutom måste självklart även de småföretag som inte anställer få bättre ekonomiska förutsättningar, men det finns bättre och mer kostnadseffektiva sätt än generellt sänkta arbetsgivaravgifter.

onsdag 20 februari 2008

Välkommet engagemang för Norrbotniabanan

Svar till Anders Berg med flera representanter för LO, IF Metall och SEKO i Kuriren den 16 februari:
De fackliga representanterna Anders Berg från LO, Roger Forsberg från IF Metall och Lars-Olof Engdahl från SEKO frågar i Kuriren den 16 februari vad jag som riksdagsledamot och alliansregeringen gjort ”för att tillgodose Norrbottens behov av en infrastruktur som gynnar företagens och Norrbottens konkurrenskraft”. När det gäller mitt engagemang så har jag så väl motionerat som i riksdagsdebatterna lyft fram nödvändigheten av infrastruktursatsningar som Norrbotniabanan.
Från regeringens sida fanns i statsbudgeten en rekordhögsatsning på drift- och underhåll av vägar- och järnvägar. Särskilt glädjande var att de mindre och enskilda vägarna prioriterades. Inför den infrastrukturproposition som kommer i september har det utlovats satsningar dels i närtid för att täcka upp de stora ekonomiska bristerna i den socialdemokratiska regeringens infrastrukturplaner och dels stora investeringar i järnvägar under den kommande planeringsperioden.
Engagemanget från de fackliga företrädarna för infrastruktutsatsningar och Norrbotniabanan är mycket välkommet. Jag har annars förvånats över att ledande socialdemokrater i varit så angelägna om att dödförklara Norrbotniabanan. I riksdagsdebatterna är det franförallt behovet att infrastruktutsatsningar i storstadsområdena som lyfts fram av socialdemokraterna. Därför är det angeläget att regionala företrädare för samtliga partier och organisationer nu agerar så att Norrbotniabanan kan förverkligas.

Nu förbättras sjukförsäkringen

Debattartikel tillsammans med Solveig Zander
Mona Sahlin och socialdemokraterna lovar att återställa rättvisan. Men vad menar de egentligen med rättvisa? Är det när 750 000 personer är långtidssjukskrivna och förtidspensionerade? Är ett samhälle rättvist om var femte person i arbetsför ålder inte kan försörja sig själv? Så såg det nämligen ut efter tolv år av ”rättvis” politik. Alliansregeringen och centerpartiet presenterar istället en politik för minskad ohälsa.
Sverige har världens längsta sjukskrivningar trots att vi är ett av världens friskaste länder. För att minska ohälsan måste sjukförsäkringen reformeras. I juli börjar regeringens regler inom sjukförsäkringsområdet att gälla. Rehabiliteringskedjan ger Försäkringskassan tydligare riktlinjer för sjukskrivningsarbetet, något som kassan länge har efterfrågat. Sjukskrivningsprocessen har inte fungerat. I praktiken har tusentals människor blivit sjuka av en försäkring som skulle ge dem trygghet. Människor har passiviserats, inte rehabiliterats.
Vi vill att myndigheterna alltid ska utgå från det friska istället för det sjuka. Att ta vara på den arbetsförmåga som finns istället för att slentrianmässigt bevilja förtidspension. Därför gör vi det nu mer lönsamt att pröva ett arbete och samtidigt behålla sjukersättningen. Vi genomför också den största satsningen på rehabilitering och företagshälsovård på mycket länge, totalt 3,4 miljarder kronor är avsatta. Detta är ett centerförslag som blivit regeringspolitik.
Det är också viktigt att upptäcka och ge stöd på ett tidigt stadium. Annars riskerar sjukskrivningarna att bli längre och återgången till arbetet svårare. Från januari kan arbetsgivarna begära sjukintyg från den första sjukdagen. När detta först prövades på Karolinska universitetssjukhuset rasade de korta sjukskrivningarna. Regeringen ska också låta utreda innehållet i begreppet arbetsförmåga, vilket har tolkats mycket olika i vårt avlånga land. Socialstyrelsen och Försäkringskassan arbetar med att ta fram medicinska riktlinjer för längden på sjukskrivningar för de vanligaste diagnoserna.
Det samhälle som socialdemokraterna skapade blev varken rättvist eller tryggt. När arbetslösheten skulle döljas sorterades de svagaste ut genom sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Socialdemokraterna erbjöd dem bidrag istället för jobb. Därför växte de sociala och ekonomiska klyftorna mellan 1995-2006. Vi ger nu alla människor en chans att komma tillbaka från utanförskap och ohälsa.

tisdag 12 februari 2008

NSD-krönika 080212

För kärlekens – och Norrbottens – skull

För snart åtta år sedan visades utställningen ”Ecce Homo” i Luleå. En vacker, utmanande – och för många provokativ – fotoutställning där händelser ut Bibeln visades i miljöer från gayvärlden. Utställningen orsakade starkar reaktioner med demonstrationer som urartade till handgripligheter och hot mot såväl fotografen Elisabeth Ohlson Wallin som präster och riksdagsledamöter.
I söndags var det vernissage på Norrbottensmuseum för Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning ”In Hate We Trust”. En utställning som kan ses som en uppföljare till ”Ecce Homo”. Och även denna gång har hennes utställning orsakat debatt om än inte lika upphetsad. En positiv tolkning av det är att det trots allt skett en förändring i samhällsklimatet där det blivit mer legitimt att offentligt diskutera den utsatthet som många homo-, bi- och transsexuella tvingas leva i.
Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin fanns på plats under vernissagen i söndags där hon berättade om arbetet med utställningen. Ett arbete som fick sin start som en reaktion mot pastor Åke Green predikan i Borgholms pingstkyrka om homosexuella som ”cancersvulst i samhällskroppen. Det är också denna första bild från en minst sagt tudelad kyrkolokal som väckt de starkaste känslorna.
Övriga bilder illustrerar hatbrott och övergrepp mot homosexuella begångna under 2006. Vackra, men fruktansvärt skrämmande bilder. Bilder som denna gång inte bara är en provokation mot kyrkan utan mot hela vårt samhälle som tillåter detta ske.
Elisabeth Ohlson Wallin berättar att redan under denna vecka kommer utställningen att kompletteras med ytterligare en bild. En bild som ska illustrera de attentat som RFSL:s lokal i Piteå utsatts för. Och så hamnar provokationen i våra egna knän. Hur är det med toleransen och mångfalden i vårt Norrbotten där sådant kan ske? Och då handlar det inte enbart om att många homo-, bi- och transsexuella hindras från att leva sina liv utan det är en intolerans som hämmar oss alla.
Enligt RFSL så lever homo-, bi- och transsexuella som bor i Norrbotten i en särskilt utsatt situation. Något som inte kan accepteras. Det är bara ett öppet och tolerant Norrbotten, med frihet för alla att leva sitt liv, som kan växa och utvecklas.
Gå och se utställningen ”In Hate We Trust” på Norrbottensmuseum. För din egen, kärlekens och Norrbottens skull.