Tiden går fort och år 2007 kan snart läggas till handlingarna. Under året som gått har vi i riksdagen fattat en lång rad beslut, en del av dem kommer vi som norrbottningar att märka av redan vid årsskiftet.
En viktig förändring är att vi får lägre elpris i norra Sverige. Energiskattesatsen sänks efter årsskiftet för norrlandslänen med 3 öre per kWh. Från dagens 20,1 öre till 17,1. Att jämföra med södra Sveriges skattesats på 26,1kWh.
En av de viktigaste uppgifterna för regeringen under året har varit att få bukt med den stora arbetslösheten bland unga. Ungdomsarbetslösheten har minskat med mer än 30 procent i Norrbotten sedan regeringsskiftet, men mycket återstår att göra. Den tredje december infördes därför den så kallade Jobbgarantin för ungdomar. I garantin ingår studie- och yrkesvägledning, jobbsökaraktiviteter med coachning och detta arbete ska kombineras med praktik och utbildning. Från den första januari införs också möjligheten till nystartsjobb inom den offentliga sektorn.
Årets politiska debatt har dominerats av klimatfrågan. I budgeten för 2008 presenterade regeringen en stor satsning på klimatet, en del av klimatpaketet var en höjning av koldioxidskatten på bensin och diesel, i syfte att minska koldioxidutsläppen och ta ansvar för vår framtida miljö. Samtidigt höjs reseavdraget från 18 till 18:50 kronor per mil för att inte missgynna t ex Norrbotten där bilen ofta är den enda transportmöjligheten. Skattehöjningen träder i kraft vid årsskiftet.
Den kanske tydligaste förändringen som inträffar efter nyår är det andra steget i jobbskatteavdraget. 10,72 miljarder satsas på att ge människor mer pengar kvar i plånboken. För en vanlig förskolelärare innebär jobbskatteavdragets första och andra steg en skattesänkning på nästan 1 100 kronor i månaden.
Ett nyligen fattat beslut gäller fastighetsskatten. Skatten avskaffas från första januari 2008 till förmån för en kommunal avgift. Den svenska genomsnittsvillan får en sänkt kostnad med över 2 000 kronor jämfört med det system som rådde innan regeringsskiftet. För ett småhus blir avgiften 6000 kronor/år, men högst 0,75 % av taxeringsvärdet. En djupt orättvis skatt, avskaffas till förmån för en enkel och förutsägbar avgift.
En ganska liten, men principiellt viktig fråga är att från årsskiftet försvinner kravet på att en kvinna som genomför en abort i Sverige måste vara svensk medborgare eller bosatt i Sverige. Kvinnan själv, eller hennes sjukförsäkring i hemlandet bekostar aborten. Beslutet sänder en viktig signal om att rätten till sin egen kropp sträcker sig bortom Sveriges gränser, den rätten gäller alla, alltid.
Första juli i år infördes möjligheten att göra skatteavdrag för hushållstjänster. Från första januari ges samma möjlighet för människor som får en skattepliktig löneförmån i form av hushållsarbete. Sedan avdraget infördes har mängder av företag startats inom tjänstesektorn, detta beslut breddar marknaden och öppnar upp för fler nya företag i sektorn.
I valet 2006 fick vi ett mandat att förändra Sverige, i vårt valmanifest målade vi upp en tydlig vision och vi presenterade många konkreta förslag, 131 stycken närmare bestämt. Vi ville minska det utanförskap som tolv år av sossestyre hade skapat. Vi har nu genomfört 9 av 10 vallöften, men vi bockar inte bara av punkter på en lista därför att vi tycker det är viktigt att hålla det vi lovar. Vi gör det därför att vi har en vision om ett Sverige där människor får mer tid med nära och kära, där man har mer pengar kvar i slutet av månaden, där vi tar ansvar för vår miljö och där friheten är större.
måndag 31 december 2007
fredag 21 december 2007
Norrbotten behöver fler företagare
Sveriges ekonomi fortsätter att växa och den kraftigt ökade sysselsättningen, som inte sett sin motsvarighet sedan 1950-talet, fortsätter. Konjunkturinstitutets prognos är att minst 6 000 norrbottningar kommer att gå från utanförskap till arbete mellan 2006 och 2009. Företagandet spelar en viktig roll i detta och därför är det glädjande att se en stadig ökning i nyföretagandet. 28 500 nya företag startades i Sverige under första halvåret 2007, men de behöver ständigt bli fler. Inte minst i Norrbotten där behovet är stort av en breddad näringslivsstruktur.
Centerpartiet vill att det ska vara tryggt, roligt och enkelt att driva företag. Hindren för företagsetableringar och tillväxt måste minimeras och vi behöver fler som vågar satsa. För ett företagsklimat i världsklass måste vi också ge de rätta förutsättningarna, företagarna måste tillåtas fokusera på sin verksamhet istället för att lägga orimligt mycket tid på en administrativ regelbörda. Idag anser många företagare att det är för byråkratiskt att starta ett företag och att det är svårt att få ekonomin att gå runt.
Arbetet med att sänka de administrativa kostnaderna och krånglet för företagen är regeringen i full gång med och målet är en 25-procentig minskning till år 2010. Det ska vara enklare och lönsammare att driva företag. Förenklade redovisningsregler, enklare aktiebolagsform och en översyn av konkurrenslagen liksom trygghetssystemen är exempel på påbörjade åtgärder. Det kommer också att bli enklare att få F-skattsedel framöver.
Konkreta resultat har skett i form av reformerade 3:12-regler, avskaffandet av Lex Uggla och att momsinbetalningsperioden har förlängts. Vi har också halverat arbetsgivaravgiften för ungdomar 18-24 år, slopat arbetsgivarens medfinansieringsansvar för sjukförsäkringen och vi har avskaffat förmögenhetsskatten för att behålla investeringsvilligt kapital i landet.
Arbetsrätten är ett område som behöver en översyn. Dagens system som socialdemokraterna la grunden till är anpassad efter 1970-talets samhälle och dåtidens arbetsmarknad. Centerpartiet vill förbättra den svenska modellen – vi måste vara öppna för förändringar och utveckling. Vi är pådrivande i regeringens arbete där konfliktreglerna och reglerna om proportionalitet för närvarande ses över. Konkreta förändringar har dock redan skett genom förbättrade möjligheter till såväl säsongsanställning som den fria visstidsanställningen under 24 månader som träder ikraft vid årsskiftet.
Det svenska socialförsäkringssystemet är uppbyggt för löntagare med jämna inkomster, medan företagare ofta tvingas betala för ett trygghetssystem som de själva inte har möjlighet att utnyttja. Det vill vi förändra. Vi vill ha ett offentligt trygghetssystem som uppmuntrar människor att våga gå från jobb till eget företagande eller från bidrag till att starta eget och ett trygghetssystem som inte missgynnar företagare i förhållande till anställda. Det ska vara lika naturligt att vara anställd som företagare. Centerpartiet vill studera möjligheten till en så kallad optout-lösning, vilket ger företagaren möjlighet att välja bort de offentliga socialförsäkringarna till förmån för privata försäkringslösningar.
I Centerpartiets vision för Sverige och Norrbotten spelar företagen och företagandet en central roll. Företagen är viktiga om vi ska behålla en fortsatt tillväxt. Centerpartiet kommer därför även fortsättningsvis kämpa för förbättrade villkor för Sveriges företagare.
Centerpartiet vill att det ska vara tryggt, roligt och enkelt att driva företag. Hindren för företagsetableringar och tillväxt måste minimeras och vi behöver fler som vågar satsa. För ett företagsklimat i världsklass måste vi också ge de rätta förutsättningarna, företagarna måste tillåtas fokusera på sin verksamhet istället för att lägga orimligt mycket tid på en administrativ regelbörda. Idag anser många företagare att det är för byråkratiskt att starta ett företag och att det är svårt att få ekonomin att gå runt.
Arbetet med att sänka de administrativa kostnaderna och krånglet för företagen är regeringen i full gång med och målet är en 25-procentig minskning till år 2010. Det ska vara enklare och lönsammare att driva företag. Förenklade redovisningsregler, enklare aktiebolagsform och en översyn av konkurrenslagen liksom trygghetssystemen är exempel på påbörjade åtgärder. Det kommer också att bli enklare att få F-skattsedel framöver.
Konkreta resultat har skett i form av reformerade 3:12-regler, avskaffandet av Lex Uggla och att momsinbetalningsperioden har förlängts. Vi har också halverat arbetsgivaravgiften för ungdomar 18-24 år, slopat arbetsgivarens medfinansieringsansvar för sjukförsäkringen och vi har avskaffat förmögenhetsskatten för att behålla investeringsvilligt kapital i landet.
Arbetsrätten är ett område som behöver en översyn. Dagens system som socialdemokraterna la grunden till är anpassad efter 1970-talets samhälle och dåtidens arbetsmarknad. Centerpartiet vill förbättra den svenska modellen – vi måste vara öppna för förändringar och utveckling. Vi är pådrivande i regeringens arbete där konfliktreglerna och reglerna om proportionalitet för närvarande ses över. Konkreta förändringar har dock redan skett genom förbättrade möjligheter till såväl säsongsanställning som den fria visstidsanställningen under 24 månader som träder ikraft vid årsskiftet.
Det svenska socialförsäkringssystemet är uppbyggt för löntagare med jämna inkomster, medan företagare ofta tvingas betala för ett trygghetssystem som de själva inte har möjlighet att utnyttja. Det vill vi förändra. Vi vill ha ett offentligt trygghetssystem som uppmuntrar människor att våga gå från jobb till eget företagande eller från bidrag till att starta eget och ett trygghetssystem som inte missgynnar företagare i förhållande till anställda. Det ska vara lika naturligt att vara anställd som företagare. Centerpartiet vill studera möjligheten till en så kallad optout-lösning, vilket ger företagaren möjlighet att välja bort de offentliga socialförsäkringarna till förmån för privata försäkringslösningar.
I Centerpartiets vision för Sverige och Norrbotten spelar företagen och företagandet en central roll. Företagen är viktiga om vi ska behålla en fortsatt tillväxt. Centerpartiet kommer därför även fortsättningsvis kämpa för förbättrade villkor för Sveriges företagare.
måndag 17 december 2007
Bort med (s)kygglapparna
Svartill TCO:s Veronica Magnusson i NSD den 11 december
Visst har TCO visioner, skriver TCO-rådets ordförande Veronica Magnusson på NSD-debatt den 11 december som ett svar på ett tidigare inlägg av mig. Och det har jag inte tvivlat en sekund på. Däremot hade jag hellre diskuterat dessa vid vårt möte än använt den mesta tiden till att käbbla med mina socialdemokratiska kollegor.
Lite besviken och fundersam blir jag både som riksdagsledamot och medlem i TCO sedan mer än 30 år när Veronica Magnusson så enkelt viftar bort mina frågeställningar med att det är regeringens ansvar. Jag hade både en förväntan och föreställning om att TCO har ambitionen att vara aktivt när det gäller att forma vår gemensamma framtid. TCO Norrbotten behövs inte minst för att se till att de myter och vanföreställningar som finns om vår region inte får står oemotsagda, men också för att visa på vikten av att goda arbetsvillkor för den professionella och välutbildade arbetskraft som TCO företräder.
Därför är jag förvånad över att TCO är så ensidigt kritiska trots att Sverige nu får en politik som är så gynnsam för TCO:s medlemmar. Visserligen är jag medveten om att TCO vill sänka skatterna än mer för de med höga inkomster, men det ska inte skymma det faktum att det är mycket länge sedan som ingenjörer, lärare, poliser, ekonomer, sjuksköterskor m fl grupper fått så mycket kvar i plånboken som nu med alliansregeringen vid makten.
Det faktum att TCO nationellt leds av en aktiv socialdemokrat och tillika statssekreterare i en socialdemokratisk regering borde inte tillåtas påverka organisationens agerande. Tyvärr talar inte de senaste årens erfarenheter för att så skulle vara fallet. Något jag beklagar eftersom Sverige behöver aktiva och partipolitiskt obundna fackliga organisationer.
Visst har TCO visioner, skriver TCO-rådets ordförande Veronica Magnusson på NSD-debatt den 11 december som ett svar på ett tidigare inlägg av mig. Och det har jag inte tvivlat en sekund på. Däremot hade jag hellre diskuterat dessa vid vårt möte än använt den mesta tiden till att käbbla med mina socialdemokratiska kollegor.
Lite besviken och fundersam blir jag både som riksdagsledamot och medlem i TCO sedan mer än 30 år när Veronica Magnusson så enkelt viftar bort mina frågeställningar med att det är regeringens ansvar. Jag hade både en förväntan och föreställning om att TCO har ambitionen att vara aktivt när det gäller att forma vår gemensamma framtid. TCO Norrbotten behövs inte minst för att se till att de myter och vanföreställningar som finns om vår region inte får står oemotsagda, men också för att visa på vikten av att goda arbetsvillkor för den professionella och välutbildade arbetskraft som TCO företräder.
Därför är jag förvånad över att TCO är så ensidigt kritiska trots att Sverige nu får en politik som är så gynnsam för TCO:s medlemmar. Visserligen är jag medveten om att TCO vill sänka skatterna än mer för de med höga inkomster, men det ska inte skymma det faktum att det är mycket länge sedan som ingenjörer, lärare, poliser, ekonomer, sjuksköterskor m fl grupper fått så mycket kvar i plånboken som nu med alliansregeringen vid makten.
Det faktum att TCO nationellt leds av en aktiv socialdemokrat och tillika statssekreterare i en socialdemokratisk regering borde inte tillåtas påverka organisationens agerande. Tyvärr talar inte de senaste årens erfarenheter för att så skulle vara fallet. Något jag beklagar eftersom Sverige behöver aktiva och partipolitiskt obundna fackliga organisationer.
tisdag 11 december 2007
Förminska inte sjukvårdens betydelse
NSD krönika den 11 december
En arbetsgrupp med representanter för alla partier i de fyra nordligaste länen inleder sitt arbete i nästa vecka. Uppdraget är att arbeta fram ett förslag på hur även vår del av Sverige kan få en regional organisation som bättre klarar att svara upp mot medborgarnas krav på goda förutsättningar för jobb och företagande, bra kommunikationer samt inte minst en sjukvård av högsta kvalitet. Ett bra initiativ och ett viktigt uppdrag. Det är vi själva och inte centralmakten som ska avgöra hur vi ska organisera oss i vår del av landet.
En del hävdar att sjukvården inte ska avgöra hur Sverige ska organiseras. Infrastruktursatsningar, regionala utvecklingsinsatser och utbildningsstrategier i all ära – utan en tydlig politisk ambition om att tillförsäkra alla medborgare i vårt avlånga land en sjukvård av högsta medicinska kvalitet och säkerhet är trovärdigheten mycket låg. Jag är övertygad om att alla de partier som sitter i riksdagen har en sådan ambition. Vägen dit skiljer sig åt – om än inte så mycket som den politiska pajkastningen ger sken av – framförallt när det gäller öppenheten för mångfald, valfrihet och tillgänglighet.
Enigheten är total om att den svenska sjukvården ska vara solidariskt finansierad över skattsedeln och styras så att den nyttjas utifrån människornas behov. Samtliga partier i riksdagen är också överens om att de flesta landsting är för små för att klara de utmaningar som inte minst den oerhört snabba kunskaps- och teknikutveckling som sker och kommer att ske, inom hälso- och sjukvården.
Därför har jag svårt att se hur behovet av en funktionell och ändamålsenlig organisation för hälso- och sjukvården inte ska få spela en avgörande roll när Sveriges nya regionala geografi ska formas. Särskilt tydligt blir det för oss som bor i norra Sverige där de stora geografiska avstånden och låga befolkningstalet ökar behovet att samverkan.
Ett stort ansvar vilar på de politiker som nu sitter i den arbetsgrupp som bildats för att avgöra hur den regionala organisationen för norra Sverige ska se ut. Tillåt mig tvivla på att det kommer att vara framgångsrikt att möta väljarna med argument om att ”vi får nog acceptera en sjukvård av lägre kvalitet i Norrbotten, men vi har i alla lyckats behålla många landstingspolitiker”. Eller om läkarutbildningen och universitetssjukhuset i Umeå utarmas på grund av att kultur- och trafiksamarbetet fick avgöra gränserna för de nya regionkommunerna.
En arbetsgrupp med representanter för alla partier i de fyra nordligaste länen inleder sitt arbete i nästa vecka. Uppdraget är att arbeta fram ett förslag på hur även vår del av Sverige kan få en regional organisation som bättre klarar att svara upp mot medborgarnas krav på goda förutsättningar för jobb och företagande, bra kommunikationer samt inte minst en sjukvård av högsta kvalitet. Ett bra initiativ och ett viktigt uppdrag. Det är vi själva och inte centralmakten som ska avgöra hur vi ska organisera oss i vår del av landet.
En del hävdar att sjukvården inte ska avgöra hur Sverige ska organiseras. Infrastruktursatsningar, regionala utvecklingsinsatser och utbildningsstrategier i all ära – utan en tydlig politisk ambition om att tillförsäkra alla medborgare i vårt avlånga land en sjukvård av högsta medicinska kvalitet och säkerhet är trovärdigheten mycket låg. Jag är övertygad om att alla de partier som sitter i riksdagen har en sådan ambition. Vägen dit skiljer sig åt – om än inte så mycket som den politiska pajkastningen ger sken av – framförallt när det gäller öppenheten för mångfald, valfrihet och tillgänglighet.
Enigheten är total om att den svenska sjukvården ska vara solidariskt finansierad över skattsedeln och styras så att den nyttjas utifrån människornas behov. Samtliga partier i riksdagen är också överens om att de flesta landsting är för små för att klara de utmaningar som inte minst den oerhört snabba kunskaps- och teknikutveckling som sker och kommer att ske, inom hälso- och sjukvården.
Därför har jag svårt att se hur behovet av en funktionell och ändamålsenlig organisation för hälso- och sjukvården inte ska få spela en avgörande roll när Sveriges nya regionala geografi ska formas. Särskilt tydligt blir det för oss som bor i norra Sverige där de stora geografiska avstånden och låga befolkningstalet ökar behovet att samverkan.
Ett stort ansvar vilar på de politiker som nu sitter i den arbetsgrupp som bildats för att avgöra hur den regionala organisationen för norra Sverige ska se ut. Tillåt mig tvivla på att det kommer att vara framgångsrikt att möta väljarna med argument om att ”vi får nog acceptera en sjukvård av lägre kvalitet i Norrbotten, men vi har i alla lyckats behålla många landstingspolitiker”. Eller om läkarutbildningen och universitetssjukhuset i Umeå utarmas på grund av att kultur- och trafiksamarbetet fick avgöra gränserna för de nya regionkommunerna.
söndag 2 december 2007
Låt oss diskutera Norrbottens framtid
Svar till Karin Åströms krönika i NSD den 27 november
Min socialdemokratiska riksdagskollega Karin Åström ifrågasätter om jag förstått att jag är ”regeringens företrädare här hemma i Norrbotten”. Ingen läsare av NSD ha undgått att jag varit beredd att stå upp för den politik som alliansregeringen nu genomför.
Det kan heller inte ha undgått läsarna av NSD att Karin Åström och övriga fem socialdemokratiska riksdagsledamöter helt koncentrerar sitt politiska arbete på att ifrågasätta den politik som förs. Något som är helt legitimt för dem i rollen som oppositionspolitiker, även om jag är övertygad om att allt fler börjat efterlysa socialdemokraternas egna politiska alternativ. Dagens ensidiga missnöjespopulism från socialdemokraternas sida bär knappast över valet 2010.
Rollerna och svaren var därför rätt givna när vi som riksdagsledamöter möte TCO-rådet för någon vecka sedan. Jag försvarade alliansregeringens genomförda politik medan socialdemokraterna kritiserade den samma. Min poäng är att värdet av en sådan diskussion inte kan vara särskilt stort när det gäller att forma en politik som ligger i TCO-medlemmarnas intresse.
Jag hade gärna velat höra mer om TCO:s vision för Norrbottens framtid. Hur tar vi långsiktigt vara på den positiva utvecklingen i vårt län? Hur kommer vi tillrätta med den arbetskraftsbrist som bromsar den positiva utvecklingen? Vad har TCO för syn på de utmaningar och möjligheter som klimatfrågan innebär? Frågeställningar som även borde intressera länets socialdemokratiska riksdagsledamöter.
Min och centerpartiets vision är att Norrbotten ska vara en region där var och en tar ansvar för sitt liv och där samhällets roll består i att göra detta möjligt. Där det är lätt och uppskattat att vara företagsam.
Norrbotten ska vara en region där medborgarna har mer att säga till om och ges möjlighet att ta ansvar för sin framtid. En region där arbete och egen försörjning är utgångspunkten för den egna stoltheten och viljan och förmågan att klara sig själv. Att ha ett jobb ger trygghet och ökad självständighet.
Norrbotten ska vara en öppen region. Öppet för handel med omvärlden. Öppet gentemot människor som söker skydd här. Ett öppet samhälle byggt på respekt och ansvar för människors rättigheter och möjligheten att leva sina egna liv. Det är en öppenhet som gäller alla och alltid, inte bara några få när det passar.
Det är en vision som jag ser framemot att få diskutera och utveckla tillsammans med TCO och andra engagerade norrbottningar.
Min socialdemokratiska riksdagskollega Karin Åström ifrågasätter om jag förstått att jag är ”regeringens företrädare här hemma i Norrbotten”. Ingen läsare av NSD ha undgått att jag varit beredd att stå upp för den politik som alliansregeringen nu genomför.
Det kan heller inte ha undgått läsarna av NSD att Karin Åström och övriga fem socialdemokratiska riksdagsledamöter helt koncentrerar sitt politiska arbete på att ifrågasätta den politik som förs. Något som är helt legitimt för dem i rollen som oppositionspolitiker, även om jag är övertygad om att allt fler börjat efterlysa socialdemokraternas egna politiska alternativ. Dagens ensidiga missnöjespopulism från socialdemokraternas sida bär knappast över valet 2010.
Rollerna och svaren var därför rätt givna när vi som riksdagsledamöter möte TCO-rådet för någon vecka sedan. Jag försvarade alliansregeringens genomförda politik medan socialdemokraterna kritiserade den samma. Min poäng är att värdet av en sådan diskussion inte kan vara särskilt stort när det gäller att forma en politik som ligger i TCO-medlemmarnas intresse.
Jag hade gärna velat höra mer om TCO:s vision för Norrbottens framtid. Hur tar vi långsiktigt vara på den positiva utvecklingen i vårt län? Hur kommer vi tillrätta med den arbetskraftsbrist som bromsar den positiva utvecklingen? Vad har TCO för syn på de utmaningar och möjligheter som klimatfrågan innebär? Frågeställningar som även borde intressera länets socialdemokratiska riksdagsledamöter.
Min och centerpartiets vision är att Norrbotten ska vara en region där var och en tar ansvar för sitt liv och där samhällets roll består i att göra detta möjligt. Där det är lätt och uppskattat att vara företagsam.
Norrbotten ska vara en region där medborgarna har mer att säga till om och ges möjlighet att ta ansvar för sin framtid. En region där arbete och egen försörjning är utgångspunkten för den egna stoltheten och viljan och förmågan att klara sig själv. Att ha ett jobb ger trygghet och ökad självständighet.
Norrbotten ska vara en öppen region. Öppet för handel med omvärlden. Öppet gentemot människor som söker skydd här. Ett öppet samhälle byggt på respekt och ansvar för människors rättigheter och möjligheten att leva sina egna liv. Det är en öppenhet som gäller alla och alltid, inte bara några få när det passar.
Det är en vision som jag ser framemot att få diskutera och utveckla tillsammans med TCO och andra engagerade norrbottningar.
måndag 19 november 2007
Frivilliga avtal det bästa för skogen
Svar till fältbiologerna Linda Ellegaard Nordström och Jonas Forsberg i Piteå-Tidningen den 31 oktober
Fältbiologerna Linda Ellegaard Nordström och Jonas Forsberg bjuder först in till debatt om skogspolitiken för att sedan när jag svarar avfärda det som menlöst. En debatteknik som konsekvent med det uppifrånperspektiv som är utmärkande för fältbiologernas, naturskyddsföreningens och andra agerande. Ett perspektiv som jag som tidigare fältbiolog och fortfarande medlem i SNF djupt beklagar. Istället för att söka en dialog med skogsbruket väljer man en strategi som är djupt kränkande för enskilde skogsägaren och föga framgångsrik för ett åstadkomma ett långsiktigt hållbart skogsbruk.
Linda och Jonas efterlyser klarspråk om hur centerpartiet ser på skogspolitken och den biologiska mångfalden. Ett hållbart och livskraftigt skogsbruk är för centerpartiet viktigt för ekonomisk tillväxt i Sverige. Välskött skog är viktig, inte bara utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, utan även för att bejaka naturvärdena i skogen.
Produktionsvärdet i skogsindustrin i Sverige är 185 miljarder och näringen är av stor betydelse för svensk landsbygdsutveckling och sysselsättning genom sin lokalisering. Med en global energiomställning och bättre villkor för företagandet framför oss och en tradition av skogsbruk och kunnande i ryggen finns det stora potentialer för skogsnäringen. Detta tillsammans med nya klimatförhållanden ställer krav på en god och hållbar skogsskötsel, där metoder för röjning, underhåll och föryngring måste säkra goda produktionsförhållanden och vara hållbara för framtiden.
Biologiskmångfald utgörs av den mosaik av naturtyper och livsmiljöer som finns i landskapet och som är viktiga förutsättningar för livet och en hållbar utveckling. Skogar, hagar, ängar och vattendrag är alla nödvändiga livsmiljöer för olika djur- och växtarter. För en fortsatt rik biologisk mångfald där arter kan fortleva långsiktigt och med livskraftiga bestånd, krävs därför dessa naturtyper och landskap. Med förändrade klimatförhållanden ökar behovet av att belysa hur våra arter påverkas. Centerpartiet ser ökad kunskap som ett viktigt verktyg för att se hur naturvården kan behöva förändras och anpassas för arternas fortlevnad under nya förhållanden.
Biologisk mångfald och samspelet i olika typer av ekosystem är av grundläggande betydelse för människans livsvillkor. Skogarna, kusterna, vattendragen och grundvattnet är alla viktiga förutsättningar för livet och en hållbar utveckling. Skyddet av den biologiska mångfalden är en hörnsten i alliansregeringens miljöpolitik. Målet om att hejda förlusten av biologisk mångfald står fast. Till skillnad mot den förra regeringens ensidiga politik, där förstatligande av privat mark var centralt i arbetet med biologisk mångfald, vill Centerpartiet ha ett aktivt brukande där vi förordar naturvårdsavtal och bättre tillvaratar mark- och skogsägarnas kunskaper och drivkrafter. Arbetet för biologisk mångfald ska vara en del av ett aktivt naturbruk.
Idag sker det formella skyddet i form av biotopskydd, naturvårdsavtal och naturvårdsområde. Dessutom tar enskilda skogsägare ett stort ansvar för naturvården genomfrivilliga avsättningar som är av stor omfattning, och som Centerpartiet ser positivt på. En översyn av expropriationslagen pågår för närvarande, där Centerpartiet kommer att bevaka äganderättens ställning. Vi vill att äganderätten ska stärkas i svensk grundlag och följas av ett helt annat synsätt från statsmakternas och myndigheternas sida, som baseras på ökat samarbete och samverkan.
Genom ökad delaktighet kan naturlandskapet och dess mångfald vinna flera fördelar eftersom brukande och skötsel är en viktig del i främjandet av biologiskmångfald. Centerpartiet förordar nya lösningar i de fall där reservatsbildningar påverkar den skyddsvärda biotopen negativt. Genom naturvårdsavtal eller intrångsersättningar framför inköp av mark, ökar den lokala delaktigheten och ansvaret för vårt naturliv.
Fältbiologerna Linda Ellegaard Nordström och Jonas Forsberg bjuder först in till debatt om skogspolitiken för att sedan när jag svarar avfärda det som menlöst. En debatteknik som konsekvent med det uppifrånperspektiv som är utmärkande för fältbiologernas, naturskyddsföreningens och andra agerande. Ett perspektiv som jag som tidigare fältbiolog och fortfarande medlem i SNF djupt beklagar. Istället för att söka en dialog med skogsbruket väljer man en strategi som är djupt kränkande för enskilde skogsägaren och föga framgångsrik för ett åstadkomma ett långsiktigt hållbart skogsbruk.
Linda och Jonas efterlyser klarspråk om hur centerpartiet ser på skogspolitken och den biologiska mångfalden. Ett hållbart och livskraftigt skogsbruk är för centerpartiet viktigt för ekonomisk tillväxt i Sverige. Välskött skog är viktig, inte bara utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, utan även för att bejaka naturvärdena i skogen.
Produktionsvärdet i skogsindustrin i Sverige är 185 miljarder och näringen är av stor betydelse för svensk landsbygdsutveckling och sysselsättning genom sin lokalisering. Med en global energiomställning och bättre villkor för företagandet framför oss och en tradition av skogsbruk och kunnande i ryggen finns det stora potentialer för skogsnäringen. Detta tillsammans med nya klimatförhållanden ställer krav på en god och hållbar skogsskötsel, där metoder för röjning, underhåll och föryngring måste säkra goda produktionsförhållanden och vara hållbara för framtiden.
Biologiskmångfald utgörs av den mosaik av naturtyper och livsmiljöer som finns i landskapet och som är viktiga förutsättningar för livet och en hållbar utveckling. Skogar, hagar, ängar och vattendrag är alla nödvändiga livsmiljöer för olika djur- och växtarter. För en fortsatt rik biologisk mångfald där arter kan fortleva långsiktigt och med livskraftiga bestånd, krävs därför dessa naturtyper och landskap. Med förändrade klimatförhållanden ökar behovet av att belysa hur våra arter påverkas. Centerpartiet ser ökad kunskap som ett viktigt verktyg för att se hur naturvården kan behöva förändras och anpassas för arternas fortlevnad under nya förhållanden.
Biologisk mångfald och samspelet i olika typer av ekosystem är av grundläggande betydelse för människans livsvillkor. Skogarna, kusterna, vattendragen och grundvattnet är alla viktiga förutsättningar för livet och en hållbar utveckling. Skyddet av den biologiska mångfalden är en hörnsten i alliansregeringens miljöpolitik. Målet om att hejda förlusten av biologisk mångfald står fast. Till skillnad mot den förra regeringens ensidiga politik, där förstatligande av privat mark var centralt i arbetet med biologisk mångfald, vill Centerpartiet ha ett aktivt brukande där vi förordar naturvårdsavtal och bättre tillvaratar mark- och skogsägarnas kunskaper och drivkrafter. Arbetet för biologisk mångfald ska vara en del av ett aktivt naturbruk.
Idag sker det formella skyddet i form av biotopskydd, naturvårdsavtal och naturvårdsområde. Dessutom tar enskilda skogsägare ett stort ansvar för naturvården genomfrivilliga avsättningar som är av stor omfattning, och som Centerpartiet ser positivt på. En översyn av expropriationslagen pågår för närvarande, där Centerpartiet kommer att bevaka äganderättens ställning. Vi vill att äganderätten ska stärkas i svensk grundlag och följas av ett helt annat synsätt från statsmakternas och myndigheternas sida, som baseras på ökat samarbete och samverkan.
Genom ökad delaktighet kan naturlandskapet och dess mångfald vinna flera fördelar eftersom brukande och skötsel är en viktig del i främjandet av biologiskmångfald. Centerpartiet förordar nya lösningar i de fall där reservatsbildningar påverkar den skyddsvärda biotopen negativt. Genom naturvårdsavtal eller intrångsersättningar framför inköp av mark, ökar den lokala delaktigheten och ansvaret för vårt naturliv.
söndag 18 november 2007
Ingen regeringskris på regionfrågan
Svar Bo Östmans krönika i Kuriren den 13 november
Det glädjer mig att Bo Östman saknar mina debattinlägg i regionfrågan. Förklaringen till min ”låga profil” är inte något bristande engagemang utan att frågan nu är i ett annat skede.
Remissomgången på Ansvarskommitténs förslag är avslutat och sammanställningen visar på ett rungande ja från organisationer, myndigheter och kommuner till att landstingen ska ersättas med regionkommuner som också tar över uppgifter från staten när det gäller den regionala utvecklingspolitiken. Stödet för att statens organisation måste samordnas och anpassas till geografin för de nya regionkommunerna var också entydigt.
Jag delar Bo Östmans uppfattning om att det inte blir någon regeringskris på frågan om regionförändringar. Regeringen kommer att konstruktivt beredda frågan och lägga fram ett förslag som är konsekvent med de besked som redan lämnats av alliansen, regeringen och de i regeringen ingående partierna.
Alliansens grundståndpunkt har varit klar sedan i somras. I en debattartikel undertecknad av ansvarig minister Odell och partisekreterarna för c, m och fp så bejakas bildandet av regioner om de växer fram underifrån. Ett positivt besked som är viktigt att ta fasta på. Något annat alliansställningstagande finns inte.
Regeringen har enigt beslutat att utse Jan-Åke Björklund till att "vara en samtalspartner samt samordna de på lokal och regional nivå initierade diskussionerna om en framtida förändrad regional indelning." Ett positivt besked som är viktigt att ta fasta på. Något annat regeringsbeslut finns inte.
Min och Centerpartiets ståndpunkt är klar och tydlig. Ansvarskommitténs förslag öppnar för nya och större regioner. Det är inte ett hot – utan en möjlighet för tillväxt och demokrati i hela Sverige. Ansvarskommitténs förslag innebär ett rejält steg i en decentralisering av makt från staten till regionerna. Nu kommer makten närmare medborgarna och vi kan reda upp i den regionala röran en gång för alla. Det är de folkvalda som ska ha makten över utvecklingen i den egna regionen
Det glädjer mig att Bo Östman saknar mina debattinlägg i regionfrågan. Förklaringen till min ”låga profil” är inte något bristande engagemang utan att frågan nu är i ett annat skede.
Remissomgången på Ansvarskommitténs förslag är avslutat och sammanställningen visar på ett rungande ja från organisationer, myndigheter och kommuner till att landstingen ska ersättas med regionkommuner som också tar över uppgifter från staten när det gäller den regionala utvecklingspolitiken. Stödet för att statens organisation måste samordnas och anpassas till geografin för de nya regionkommunerna var också entydigt.
Jag delar Bo Östmans uppfattning om att det inte blir någon regeringskris på frågan om regionförändringar. Regeringen kommer att konstruktivt beredda frågan och lägga fram ett förslag som är konsekvent med de besked som redan lämnats av alliansen, regeringen och de i regeringen ingående partierna.
Alliansens grundståndpunkt har varit klar sedan i somras. I en debattartikel undertecknad av ansvarig minister Odell och partisekreterarna för c, m och fp så bejakas bildandet av regioner om de växer fram underifrån. Ett positivt besked som är viktigt att ta fasta på. Något annat alliansställningstagande finns inte.
Regeringen har enigt beslutat att utse Jan-Åke Björklund till att "vara en samtalspartner samt samordna de på lokal och regional nivå initierade diskussionerna om en framtida förändrad regional indelning." Ett positivt besked som är viktigt att ta fasta på. Något annat regeringsbeslut finns inte.
Min och Centerpartiets ståndpunkt är klar och tydlig. Ansvarskommitténs förslag öppnar för nya och större regioner. Det är inte ett hot – utan en möjlighet för tillväxt och demokrati i hela Sverige. Ansvarskommitténs förslag innebär ett rejält steg i en decentralisering av makt från staten till regionerna. Nu kommer makten närmare medborgarna och vi kan reda upp i den regionala röran en gång för alla. Det är de folkvalda som ska ha makten över utvecklingen i den egna regionen
Skatten sänks som utlovat
Signaturen ”Besviken pensionerad alliansväljare” undrar i NSD den 13 november varför hans fastighetsskatt höjs trots löften i valrörelsen. Svaret är att det gör den inte. Den tidigare fastighetsskatten på 1 procent ersätts av en fastighetsavgift på högst 0,75 procent av taxeringsvärdet. Ingen ska betala mer än 6 000 kronor per år.
Det som förvirrat är att när alliansregeringen tillträde infördes omedelbart, gällande från och med 2006, övergångsregler i form av en markvärdesregel (2 kr/kvm), för att mildra effekterna av en orättvis och godtycklig beskattning av bostäder. Totalt sänktes skatten på boende med 6,5 mdkr, vilket motsvarar cirka 30 procent. Det vallöftet gällde – och det som är relevant att jämföra med – är de gamla fastighetsskattereglerna innan alliansen tillträdde. Så ”Pensionerad alliansväljare” behöver inte ångra sitt val.
Det som förvirrat är att när alliansregeringen tillträde infördes omedelbart, gällande från och med 2006, övergångsregler i form av en markvärdesregel (2 kr/kvm), för att mildra effekterna av en orättvis och godtycklig beskattning av bostäder. Totalt sänktes skatten på boende med 6,5 mdkr, vilket motsvarar cirka 30 procent. Det vallöftet gällde – och det som är relevant att jämföra med – är de gamla fastighetsskattereglerna innan alliansen tillträdde. Så ”Pensionerad alliansväljare” behöver inte ångra sitt val.
Arbetslivsförsäkring bättre än socialbidrag
Signaturen ”Gustav” hävdar i en insändare i NSD den 15 november att det blivit tyst på mig om regeringens arbetspolitik. Jag är självklart glad över att mina åsikter efterlyses, men annars så talar arbetsmarknadsstatistiken för sig själv. Aldrig tidigare har så många norrbottningar varit i arbete.
Men ”Gustav” har rätt att mycket återstår att göra. Inte minst när det gäller det område som han själv pekar på – personer som är för friska för att vara sjukskrivna och för sjuka för att arbeta. Även om det blivit bättre med samverkan mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen så menar jag att sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen måste slås ihop till en gemensam arbetslivsförsäkring. Då kan den människan sättas i centrum istället för ersättningssystem.
Men ”Gustav” har rätt att mycket återstår att göra. Inte minst när det gäller det område som han själv pekar på – personer som är för friska för att vara sjukskrivna och för sjuka för att arbeta. Även om det blivit bättre med samverkan mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen så menar jag att sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen måste slås ihop till en gemensam arbetslivsförsäkring. Då kan den människan sättas i centrum istället för ersättningssystem.
torsdag 1 november 2007
Transportstödet räddat
Förra veckan kom äntligen besked från Europiska kommissionen – Sverige kommer även fortsättningsvis kunna ha kvar transportstödet. Transportstödet finns till för att kompensera de merkostnader för transport som företag i de fyra nordligaste länen har.
Den tidigare regeringen misskötte hanteringen av frågan vilket har skapat stor oro bland många företagare i norra Sverige. Nu har vi skapat ett stödsystem som är mer rättvist och hållbart över tid.
När alliansen vann valet för drygt ett år sedan kunde vi snabbt konstatera att den tidigare socialdemokratiska regeringen inte hade gjort sin hemläxa. Det fanns inget förslag på nytt transportstöd, ingen finansiering och det viktiga intransportstödet tänkte socialdemokraterna kasta över bord.
Genom tuffa förhandlingar och nya lösningar har vi nu räddat transportstödet - och gjort det bättre. Genom en del förändringar skapar vi en långsiktigt hållbar lösning både ekonomiskt och för näringslivet. Den oro som tidigare har funnits kring transportstödet med snabba och nyckfulla förändringar vill vi sätta punkt för och istället skapa en lösning som är hållbar över tid.
Vi gör transportstödet mer rättvist. Fördelningen mellan inland och kust och norr – söder perspektivet förändras så att de företag med störst avstånd till marknaden får ökat stöd. Mer till inland och mindre till kust, mer till norr och mindre till söder.
Därför slopas de lägsta gränserna för stödet. Det gör att många fler företag, inte minst små företag får tillgång till transportstöd, företag som inte tidigare har haft möjlighet att få stöd. De största "vinnarna" på det nya stödet är små företag i norrbottens inland. En målsättning med transportstödets utformning är också att vi vill att fler och små företag ska få stöd i att exportera sina produkter
Skillnaderna mellan glesbygd och stad minskar snabbt. Centerpartiet och alliansen gick till val på fler jobb i fler och växande företag. Det är det som nu sker. Norrbotten har en stark jobbtillväxt. Nästan 3500 personer har gått från utanförskap till jobb på ett år. Transportstödet är en viktig pusselbit för att skapa bättre förutsättningar för företag i länet, att få dem att växa men också för att starta nya. Transportstödet är en viktig pusselbit för att skapa ett Sverige som håller ihop och växer.
Maud Olofsson (c)
Näringsminister och partiledare
Stefan Tornberg
Riksdagsledamot (c)
Den tidigare regeringen misskötte hanteringen av frågan vilket har skapat stor oro bland många företagare i norra Sverige. Nu har vi skapat ett stödsystem som är mer rättvist och hållbart över tid.
När alliansen vann valet för drygt ett år sedan kunde vi snabbt konstatera att den tidigare socialdemokratiska regeringen inte hade gjort sin hemläxa. Det fanns inget förslag på nytt transportstöd, ingen finansiering och det viktiga intransportstödet tänkte socialdemokraterna kasta över bord.
Genom tuffa förhandlingar och nya lösningar har vi nu räddat transportstödet - och gjort det bättre. Genom en del förändringar skapar vi en långsiktigt hållbar lösning både ekonomiskt och för näringslivet. Den oro som tidigare har funnits kring transportstödet med snabba och nyckfulla förändringar vill vi sätta punkt för och istället skapa en lösning som är hållbar över tid.
Vi gör transportstödet mer rättvist. Fördelningen mellan inland och kust och norr – söder perspektivet förändras så att de företag med störst avstånd till marknaden får ökat stöd. Mer till inland och mindre till kust, mer till norr och mindre till söder.
Därför slopas de lägsta gränserna för stödet. Det gör att många fler företag, inte minst små företag får tillgång till transportstöd, företag som inte tidigare har haft möjlighet att få stöd. De största "vinnarna" på det nya stödet är små företag i norrbottens inland. En målsättning med transportstödets utformning är också att vi vill att fler och små företag ska få stöd i att exportera sina produkter
Skillnaderna mellan glesbygd och stad minskar snabbt. Centerpartiet och alliansen gick till val på fler jobb i fler och växande företag. Det är det som nu sker. Norrbotten har en stark jobbtillväxt. Nästan 3500 personer har gått från utanförskap till jobb på ett år. Transportstödet är en viktig pusselbit för att skapa bättre förutsättningar för företag i länet, att få dem att växa men också för att starta nya. Transportstödet är en viktig pusselbit för att skapa ett Sverige som håller ihop och växer.
Maud Olofsson (c)
Näringsminister och partiledare
Stefan Tornberg
Riksdagsledamot (c)
måndag 22 oktober 2007
Alla ska med!
Svar till Annelie Karlsson och Benny Selberg, NSD lördag 20 oktober
Jag förstår att Anneli och Benny blir oroliga av den bild som sprids om försämringar och åtstramningar som drabbar arbetslösa, sjuka och andra utsatta grupper. I verkligheten är det tvärtom – stora insatser görs för att ge de arbetslösa arbeten och de sjuka den vård och rehabilitering de har rätt till. Och det är en politik som fungerar – arbetslösheten sjunker och sysselsättningen ökar samtidigt som antalet sjukskrivna och förtidspensionerade minskar.
Fortfarande återstår det dock mycket att göra. Många har farit illa och har ännu en lång väg kvar till ett aktivt arbetsliv. Därför satsar alliansregeringen stort på rehabilitering, företagshälsovård, lönebidrag och arbeten för funktionshindrade. Sverige var på väg att bli ett ett samhälle där tvåtredjedelar arbetar och en tredjedel ställs utanför. Lyckligtvis har den utvecklingen brutits.
Jag förstår att Anneli och Benny blir oroliga av den bild som sprids om försämringar och åtstramningar som drabbar arbetslösa, sjuka och andra utsatta grupper. I verkligheten är det tvärtom – stora insatser görs för att ge de arbetslösa arbeten och de sjuka den vård och rehabilitering de har rätt till. Och det är en politik som fungerar – arbetslösheten sjunker och sysselsättningen ökar samtidigt som antalet sjukskrivna och förtidspensionerade minskar.
Fortfarande återstår det dock mycket att göra. Många har farit illa och har ännu en lång väg kvar till ett aktivt arbetsliv. Därför satsar alliansregeringen stort på rehabilitering, företagshälsovård, lönebidrag och arbeten för funktionshindrade. Sverige var på väg att bli ett ett samhälle där tvåtredjedelar arbetar och en tredjedel ställs utanför. Lyckligtvis har den utvecklingen brutits.
Norrbotniabanan kommer att byggas
Svar till Å Brännström i NSD den 17 oktober
Å Brännström är uppgiven i onödan när det gäller byggandet av Norrbotniabanan. Projekteringen och förberedelserna av Norrbotniabanan pågår för fullt. Det som hänt är att Banverket konstaterat att utan ytterligare pengar så stoppas alla nya järnvägsinvesteringar däribland Norrbotniabanan. Därför är det viktigt att infrastrukturen i vårt land tillförs betydligt mer pengar.
I mars 2008 lägger regeringen fram sin infrastrukturproposition. En proposition som kommer innehålla en långsiktigt hållbar finansiering av nya järnvägar, men också för den mycket eftersatta driften och underhållet av redan befintlig infrastruktur. Redan i den budgetproposition som regeringen presenterade för en dryg månad sedan finns en rekordsatsning på drift och underhåll, inte minst av de mindre och enskilda vägarna. Något som är särskilt angeläget för Norrbottens landsbygd.
Å Brännström är uppgiven i onödan när det gäller byggandet av Norrbotniabanan. Projekteringen och förberedelserna av Norrbotniabanan pågår för fullt. Det som hänt är att Banverket konstaterat att utan ytterligare pengar så stoppas alla nya järnvägsinvesteringar däribland Norrbotniabanan. Därför är det viktigt att infrastrukturen i vårt land tillförs betydligt mer pengar.
I mars 2008 lägger regeringen fram sin infrastrukturproposition. En proposition som kommer innehålla en långsiktigt hållbar finansiering av nya järnvägar, men också för den mycket eftersatta driften och underhållet av redan befintlig infrastruktur. Redan i den budgetproposition som regeringen presenterade för en dryg månad sedan finns en rekordsatsning på drift och underhåll, inte minst av de mindre och enskilda vägarna. Något som är särskilt angeläget för Norrbottens landsbygd.
torsdag 11 oktober 2007
Rekordmånga unga får jobb
Svar till Piteå-Tidningens ledare den 10 oktober:
När allt fler människor i Norrbotten kommer i jobb så ser Piteå-Tidningens ledare bara elände. Sysselsättningen har aldrig varit högre och arbetslösheten är rekordlåg, men Piteå-Tidningen hävdar häpnadsväckande att såväl utanförskapet som ungdomsarbetsöshet har ökat.
Fakta enligt AMS Septemberstatistik är att ungdomsarbetslösheten i Norrbotten minskat med hela 37 procent på bara ett år. Det motsvarar att elever från 42 avgångsklasser på gymnasiet nu fått arbete istället för att hamna i utanförskap efter sin examen. Den totala arbetslösheten i Norrbotten har minskat 5 796 personer, 41 procent, till en rekordlåg nivå.
Äntligen har vi en politik som tar vara på högkonjunkturen så att det ger jobb och utveckling i hela landet. Fortfarande finns det en rejäl utmaning i form av många ofrivilligt förtidspensionerade och arbetslösa som måste komma tillbaka i arbete. Alliansregeringen har dock under sitt första år visat på en politik som är rätt väg för att bryta utanförskapet och minska de regionala klyftorna.
När allt fler människor i Norrbotten kommer i jobb så ser Piteå-Tidningens ledare bara elände. Sysselsättningen har aldrig varit högre och arbetslösheten är rekordlåg, men Piteå-Tidningen hävdar häpnadsväckande att såväl utanförskapet som ungdomsarbetsöshet har ökat.
Fakta enligt AMS Septemberstatistik är att ungdomsarbetslösheten i Norrbotten minskat med hela 37 procent på bara ett år. Det motsvarar att elever från 42 avgångsklasser på gymnasiet nu fått arbete istället för att hamna i utanförskap efter sin examen. Den totala arbetslösheten i Norrbotten har minskat 5 796 personer, 41 procent, till en rekordlåg nivå.
Äntligen har vi en politik som tar vara på högkonjunkturen så att det ger jobb och utveckling i hela landet. Fortfarande finns det en rejäl utmaning i form av många ofrivilligt förtidspensionerade och arbetslösa som måste komma tillbaka i arbete. Alliansregeringen har dock under sitt första år visat på en politik som är rätt väg för att bryta utanförskapet och minska de regionala klyftorna.
Deltidsjobb är en låglönefälla
Svar till Charlotte Nilsson, NSD den fredag 5 oktober:
Charlotte Nilsson upprörs över de förändringar som regeringen föreslår när gäller arbetslöshetsersättningen för deltidsarbetslösa. Som det är i dag kan den som arbetar halvtid och är deltidsarbetslös får ersättning så länge som 6 år. Eftersom det är möjligt att återkvalificera sig genom att arbeta deltid är det i vissa fall möjligt att få ersättning vid deltidsarbetslöshet i upp till 18 år. Det är inte rimligt med så lång tid i en försäkring som finns till för att ge människor möjlighet att hantera omställningar i arbetslivet under en kortare tid.
Precis som Charlotte Nilsson skriver är detta något som utnyttjats av många arbetsgivare, framförallt i den offentliga sektorn, genom att a-kassan blivit ett i praktiken permanent komplement till ett deltidsarbete. Framförallt är det arbetsplatser med kvinnliga anställda där det också finns många deltidstjänster.
För att motverka inlåsning i deltidsjobb, ofta låginkomstjobb, införs en begränsning med 75 ersättningsdagar. Med 75 ersättningsdagar kan den som arbetar halvtid (50 procent) få arbetslöshetsersättning i ca 8 månader, och den som arbetar 80 procent i ca 19 månader.
För att öka deltidsarbetandes och timanställdas möjlighet att få ett heltidsarbete kommer dessa under 2008 kunna kvalificera sig för nystartsjobb, under förutsättning att det är en heltidsanställning. Nedsättningen av arbetsgivaravgiften motsvarar häften av nuvarande nystartsjobb och lämnas under som längst 12 månader till arbetsgivare som anställer personer som varit deltidsarbetslösa i minst två år.
Ensamstående föräldrar med försörjningsansvar för barn under 18 år kommer att erbjudas deltidssysselsättning inom jobb- och utvecklingsgarantin när de 75 ersättningsdagarna har förbrukats. De får då fortfarande stöd för att finna ett arbete under den tid de inte arbetar i enlighet med sitt arbetsutbud samtidigt som de får aktivitetsstöd.
I dag finns ca 100 000 deltidsarbetslösa eller timanställda som får arbetslöshetsersättning. Av dessa har närmare 70 000 personer förbrukat mer än 75 ersättningsdagar. Deltidsarbetslösheten beräknas kosta omkring 6,4 miljarder kronor 2007. Det är inte rimligt att staten ska subventionera arbetsgivare som inte erbjuder sina anställa heltidsjobb.
Charlotte Nilsson upprörs över de förändringar som regeringen föreslår när gäller arbetslöshetsersättningen för deltidsarbetslösa. Som det är i dag kan den som arbetar halvtid och är deltidsarbetslös får ersättning så länge som 6 år. Eftersom det är möjligt att återkvalificera sig genom att arbeta deltid är det i vissa fall möjligt att få ersättning vid deltidsarbetslöshet i upp till 18 år. Det är inte rimligt med så lång tid i en försäkring som finns till för att ge människor möjlighet att hantera omställningar i arbetslivet under en kortare tid.
Precis som Charlotte Nilsson skriver är detta något som utnyttjats av många arbetsgivare, framförallt i den offentliga sektorn, genom att a-kassan blivit ett i praktiken permanent komplement till ett deltidsarbete. Framförallt är det arbetsplatser med kvinnliga anställda där det också finns många deltidstjänster.
För att motverka inlåsning i deltidsjobb, ofta låginkomstjobb, införs en begränsning med 75 ersättningsdagar. Med 75 ersättningsdagar kan den som arbetar halvtid (50 procent) få arbetslöshetsersättning i ca 8 månader, och den som arbetar 80 procent i ca 19 månader.
För att öka deltidsarbetandes och timanställdas möjlighet att få ett heltidsarbete kommer dessa under 2008 kunna kvalificera sig för nystartsjobb, under förutsättning att det är en heltidsanställning. Nedsättningen av arbetsgivaravgiften motsvarar häften av nuvarande nystartsjobb och lämnas under som längst 12 månader till arbetsgivare som anställer personer som varit deltidsarbetslösa i minst två år.
Ensamstående föräldrar med försörjningsansvar för barn under 18 år kommer att erbjudas deltidssysselsättning inom jobb- och utvecklingsgarantin när de 75 ersättningsdagarna har förbrukats. De får då fortfarande stöd för att finna ett arbete under den tid de inte arbetar i enlighet med sitt arbetsutbud samtidigt som de får aktivitetsstöd.
I dag finns ca 100 000 deltidsarbetslösa eller timanställda som får arbetslöshetsersättning. Av dessa har närmare 70 000 personer förbrukat mer än 75 ersättningsdagar. Deltidsarbetslösheten beräknas kosta omkring 6,4 miljarder kronor 2007. Det är inte rimligt att staten ska subventionera arbetsgivare som inte erbjuder sina anställa heltidsjobb.
tisdag 9 oktober 2007
NSD-krönika 071009
Ett av mina löften inför valet för drygt ett år sedan var att jobba för att stoppa kattrakandet med de sjuka och garantera en snabb rehabilitering. Därför känns det mycket bra att alliansregeringen i budgetpropositionen föreslår att den nuvarande vårdgarantin inom hälso- och sjukvården kompletteras med en rehabiliteringsgaranti där den som är sjukskriven garanteras rätt till rehabilitering.
Hela 3,4 miljarder satsas i alliansbudgeten på rehabilitering och förbättrad företagshälsovård. Ingen ska behöva gå långtidssjukskriven utan att få rehabilitering. Något som inte minst stärker den sjukskrivnes egenmakt genom att ge rätt till rehabilitering.
Tyvärr har denna satsning kommit i skymundan av den kritik som riktats mot förändringarna av sjukersättningen. En kritik som dessutom i grunden är ovederhäftig. Det alliansregeringen föreslår är att den period man kan vara sjukskriven förlängs med 18 månader till totalt 30 månader. Under den förlängda perioden blir ersättningen 75 procent mot 80 procent under de första månaderna. Idag prövas en sjukskriven automatiskt för förtidspensionering efter tolv månader. Vid förtidspensionering, eller sjuk- eller aktivitetsersättning som det numera heter, utgår ersättning med 64 procent av inkomsten.
Syftet med denna reform är att undvika att folk förtidspensioneras av bara farten därför att prövning måste ske efter 12 månader. Väl i förtidspension förlorar de flesta kontakt med arbetsgivaren, arbetsmarknaden och möjligheter till andra insatser som finns i sjukskrivningssystemet.
Väldigt få människor kommer tillbaka i arbete från förtidspension. Sverige har över 550 000 förtidspensionärer och detta tal minskar knappt alls. Nu hejdas inflödet till detta enorma utanförskap.
En annan positiv förändring är de försäkringsmedicinska riktlinjer som socialstyrelsen tagit fram. Bakgrunden är att sjukskrivningarna i Sverige allt mer framstått som rena lotteriet. Samma diagnos kunde resultera i att en patient fick tio gånger så lång sjukskrivning som en annan. Sjukskrivning är en medicinsk åtgärd, som i likhet med läkemedel har biverkningar. Risken att bli förtidspensionerad stiger i takt med sjukskrivningens längd. Förtidspensionerade dör i förtid och har dessförinnan ett sämre liv än andra. Nu får det vara slut med att lämna de sjukskrivna i sticket.
Hela 3,4 miljarder satsas i alliansbudgeten på rehabilitering och förbättrad företagshälsovård. Ingen ska behöva gå långtidssjukskriven utan att få rehabilitering. Något som inte minst stärker den sjukskrivnes egenmakt genom att ge rätt till rehabilitering.
Tyvärr har denna satsning kommit i skymundan av den kritik som riktats mot förändringarna av sjukersättningen. En kritik som dessutom i grunden är ovederhäftig. Det alliansregeringen föreslår är att den period man kan vara sjukskriven förlängs med 18 månader till totalt 30 månader. Under den förlängda perioden blir ersättningen 75 procent mot 80 procent under de första månaderna. Idag prövas en sjukskriven automatiskt för förtidspensionering efter tolv månader. Vid förtidspensionering, eller sjuk- eller aktivitetsersättning som det numera heter, utgår ersättning med 64 procent av inkomsten.
Syftet med denna reform är att undvika att folk förtidspensioneras av bara farten därför att prövning måste ske efter 12 månader. Väl i förtidspension förlorar de flesta kontakt med arbetsgivaren, arbetsmarknaden och möjligheter till andra insatser som finns i sjukskrivningssystemet.
Väldigt få människor kommer tillbaka i arbete från förtidspension. Sverige har över 550 000 förtidspensionärer och detta tal minskar knappt alls. Nu hejdas inflödet till detta enorma utanförskap.
En annan positiv förändring är de försäkringsmedicinska riktlinjer som socialstyrelsen tagit fram. Bakgrunden är att sjukskrivningarna i Sverige allt mer framstått som rena lotteriet. Samma diagnos kunde resultera i att en patient fick tio gånger så lång sjukskrivning som en annan. Sjukskrivning är en medicinsk åtgärd, som i likhet med läkemedel har biverkningar. Risken att bli förtidspensionerad stiger i takt med sjukskrivningens längd. Förtidspensionerade dör i förtid och har dessförinnan ett sämre liv än andra. Nu får det vara slut med att lämna de sjukskrivna i sticket.
fredag 28 september 2007
Biologisk mångfald är viktigt
Svar till Fältbiologernas debattinlägg i Piteå-Tidningen den 28 september
Biologisk mångfald är en viktig hörnsten i Centerpartiets miljöpolitik. Ambitionen att bevara den biologiska mångfalden och det ansvar vi har att uppnå våra miljömål kvarstår. Men, trots att skyddet av biologiskt värdefull skog fått i särklass mest statliga pengar i miljöbudgeten under 2000-talet, går utvecklingen åt fel håll. Trots att det avsatts nästan två miljarder kronor per år, så är vi långt ifrån att uppnå målen. Utvecklingen talar sitt tydliga språk – enbart pengar räcker inte.
Den situation vi ärvt från den förra regeringen är ohållbar. Vi måste ta ett nytt grepp för att på nya vägar få fram effektivare verktyg. Alternativet som Fältbiologerna tycks förorda skulle vara att skjuta till ytterligare en miljard kronor per år men ändå inte nå miljömålen. Det tycker vi är båda oansvarigt mot skattebetalarnas pengar och den biologiska mångfalden. Visar det sig att en metod inte fungerar så måste vi tänka nytt och det snabbt.
Det är bråttom att rädda den unika skog vi har. Att rädda de stora vidder, orörda fjällområden och fritt forsande älvar som finns i vårt land. En del naturområden har verkligen så orubbligt starka skyddsvärden att de måste bevaras orörda till kommande generationer. Vi prioriterar därför att säkra skyddet för den mest hotade skogen, samtidigt som vi prioriterar att uppnå miljömål för klimat och havsmiljö.
Vår utgångspunkt är att de förslag ska tillvaratas som man får ut mesta möjliga naturvård av. Till de alternativ vi ser finns att åstadkomma tillfälliga avtalslösningar för att rädda skog snabbt. Vi vill också undersöka hur vi bättre kan använda den statliga marken för att bidra till skyddet. Dessutom vill vi utveckla metoder och instrument som utgår från underifrånperspektivet, det vill säga markägares vilja till delaktighet.
Vi vill också vända oss till skogs- och markägare för att pröva hur människors engagemang och medvetenhet kan leda till ett ökat ansvar för naturskyddet. Vi vill hitta nya skyddsformer, där skydd inte likställs med förbud att bruka.
Sverige ska fortsätta att vara drivande för att bidra till starkare naturvård. Men vi ska inte och kan inte kan lösa morgondagens miljöproblem med gårdagens verktyg.
Stefan Tornberg
Distriktsordförande för Centerpartiet i Norrbotten
Biologisk mångfald är en viktig hörnsten i Centerpartiets miljöpolitik. Ambitionen att bevara den biologiska mångfalden och det ansvar vi har att uppnå våra miljömål kvarstår. Men, trots att skyddet av biologiskt värdefull skog fått i särklass mest statliga pengar i miljöbudgeten under 2000-talet, går utvecklingen åt fel håll. Trots att det avsatts nästan två miljarder kronor per år, så är vi långt ifrån att uppnå målen. Utvecklingen talar sitt tydliga språk – enbart pengar räcker inte.
Den situation vi ärvt från den förra regeringen är ohållbar. Vi måste ta ett nytt grepp för att på nya vägar få fram effektivare verktyg. Alternativet som Fältbiologerna tycks förorda skulle vara att skjuta till ytterligare en miljard kronor per år men ändå inte nå miljömålen. Det tycker vi är båda oansvarigt mot skattebetalarnas pengar och den biologiska mångfalden. Visar det sig att en metod inte fungerar så måste vi tänka nytt och det snabbt.
Det är bråttom att rädda den unika skog vi har. Att rädda de stora vidder, orörda fjällområden och fritt forsande älvar som finns i vårt land. En del naturområden har verkligen så orubbligt starka skyddsvärden att de måste bevaras orörda till kommande generationer. Vi prioriterar därför att säkra skyddet för den mest hotade skogen, samtidigt som vi prioriterar att uppnå miljömål för klimat och havsmiljö.
Vår utgångspunkt är att de förslag ska tillvaratas som man får ut mesta möjliga naturvård av. Till de alternativ vi ser finns att åstadkomma tillfälliga avtalslösningar för att rädda skog snabbt. Vi vill också undersöka hur vi bättre kan använda den statliga marken för att bidra till skyddet. Dessutom vill vi utveckla metoder och instrument som utgår från underifrånperspektivet, det vill säga markägares vilja till delaktighet.
Vi vill också vända oss till skogs- och markägare för att pröva hur människors engagemang och medvetenhet kan leda till ett ökat ansvar för naturskyddet. Vi vill hitta nya skyddsformer, där skydd inte likställs med förbud att bruka.
Sverige ska fortsätta att vara drivande för att bidra till starkare naturvård. Men vi ska inte och kan inte kan lösa morgondagens miljöproblem med gårdagens verktyg.
Stefan Tornberg
Distriktsordförande för Centerpartiet i Norrbotten
onsdag 12 september 2007
Stad och land - hand i hand
Svar på Piteå-Tidningens ledare den 4 september
Stad och land – hand i hand
Piteå-Tidningen tar centerpartiets initiativ att satsa 340 miljoner kronor på hållbara stadsmiljöer som intäkt för att centerpartiet övergivit landsbygden. En minst sagt häpnadsväckande anklagelse från en socialdemokratisk med tanke på att nya s-ledaren Mona Sahlins enda(!) politiska förslag är att satsa 15 miljarder på Stockholms förorter.
Anklagelserna om att centerpartiet övergett landsbygden och inte driver på för tillväxt och utveckling i hela landet saknar all grund. Inte i någon tidigare högkonjunktur har alla delar av vårt land haft en sådan positiv utveckling av näringsliv och sysselsättning som nu är fallet.
Någon motsättning mellan en satsning på bättre stadsmiljö och en positiv utveckling för landsbygden ser inte centerpartiet. ”Stad och land – hand i hand” var en paroll redan på bondeförbundets tid. Kommuncentran som Piteå är självklart viktiga, men utan en levande landsbygd blir det ingen hållbar utveckling.
Stad och land – hand i hand
Piteå-Tidningen tar centerpartiets initiativ att satsa 340 miljoner kronor på hållbara stadsmiljöer som intäkt för att centerpartiet övergivit landsbygden. En minst sagt häpnadsväckande anklagelse från en socialdemokratisk med tanke på att nya s-ledaren Mona Sahlins enda(!) politiska förslag är att satsa 15 miljarder på Stockholms förorter.
Anklagelserna om att centerpartiet övergett landsbygden och inte driver på för tillväxt och utveckling i hela landet saknar all grund. Inte i någon tidigare högkonjunktur har alla delar av vårt land haft en sådan positiv utveckling av näringsliv och sysselsättning som nu är fallet.
Någon motsättning mellan en satsning på bättre stadsmiljö och en positiv utveckling för landsbygden ser inte centerpartiet. ”Stad och land – hand i hand” var en paroll redan på bondeförbundets tid. Kommuncentran som Piteå är självklart viktiga, men utan en levande landsbygd blir det ingen hållbar utveckling.
Centerpartiet utmanar makt(s)trukturer
Svar till Eila Niva i NSD den 5 september och Robert Björkenwall den 4 september
Centerpartiet utmanar makt(s)trukturer
Centerpartiets fräckhet att våga ifrågasätta några heliga kor som rör maktförhållandena på arbetsmarknaden har fått en rad socialdemokrater och facktoppar att gå till vildsinta attacker. Frågan är om det medlemmarnas intressen eller partiets och den egna maktpositionen som är anledningen.
Det centerpartiet argumenterar för är att arbetsmarknadens parter behöver ta ett gemensamt ansvar för att skapa goda spelregler på arbetsmarknaden i en snabb tid av förändring. Möjligheten att utforma spelregler med liten inblandning från staten förutsätter en vilja att komma överens och visa samförstånd kring Sveriges framtida välstånd. Behovet av en starkt svensk konkurrenskraft och välmående företag borde vara en central fråga även för fackligt aktiva socialdemokrater. När nya jobb skapas och konkurrensen om arbetskraften ökar, gynnar det också alla som arbetar i företagen.
Centerpartiet ser stora fördelar med politiskt obundna fackföreningar med lokal förankring som ser till medlemmarnas bästa. I Sverige är tyvärr stora delar av fackföreningsrörelsen väldigt politiserade. Den fackliga makten missbrukas i syfte att främja fackens politiska intressen, något som drabbar svenska småföretagare och enskilda medlemmar hårt. Fackets makt som organisation med en ideologisk agenda är allt för ofta mer central än att tillvarata medlemmarnas intressen. Detta är inte rimligt.
Centerpartiet vill förbättra den svenska arbetsmarknadsmodellen och bejaka det grundläggande system vi har med kollektivavtal i Sverige. De förändringar vi vill göra handlar om att behålla det som är bra och förbättra sådant som kan främja fler och bättre jobb.
De förslag som centerpartiet kritiserats för är att vi vill förbättra proportionaliteten i konflikter på arbetsmarknaden och att stridsåtgärder endast får vidtas på arbetsplatser där fackförbund har medlemmar. Idag upplever många företagare – framför allt småföretagare, att balansen mellan dem och arbetstagarparten är ojämn. Från och till uppstår det situationer och konflikter på arbetsmarknaden där spelreglerna ibland sätts ur spel. Det handlar om när stridsåtgärder vidtas som inte är rimliga i förhållande till den skada de orsakar.
Den grundläggande svenska modellen är kollektivavtal, men öppenhet för lokala lösningar ska finnas. Kollektivavtal är normen men behöver inte nödvändigtvis vara formen. Det senaste året visar på flera exempel där småföretagare drabbats av blockader trots att inte någon av de anställda varit medlemmar i facket. Blockadernas syfte har varit att få arbetsgivaren att skriva under kollektivavtal trots att inte någon anställd önskat kollektivavtal eller varit missnöjd med det befintliga avtalet.
På arbetsplatser där facket inte har några medlemmar är det heller inte rimligt att facket använder stridsåtgärder. Arbetstagare måste ha rätt att stå utanför ett fackförbund och dess avtal om de vill. Det handlar om rätten att inte vilja tillhöra en förening och att man inte ska straffas för det. Likaså är det självklart att arbetstagare har rätt att vara med i facket och det är helt oacceptabelt med arbetsgivare som motverkar detta eller missgynnar arbetstagare som är med i facket.
LO har investerat hårt i ett socialdemokratiskt maktinnehav och relationerna är täta såväl politiskt, ekonomiskt som personligt. Ur ett löntagarperspektiv är det dock bekymmersamt när en så stor del av den svenska fackföreningsrörelsen är så ensidigt beroende av att just socialdemokraterna har makten. Därför är centerpartiets förslag om en modernisering av den svenska modellen provocerande för alla som har den nuvarande ordningen som maktbas.
Centerpartiet utmanar makt(s)trukturer
Centerpartiets fräckhet att våga ifrågasätta några heliga kor som rör maktförhållandena på arbetsmarknaden har fått en rad socialdemokrater och facktoppar att gå till vildsinta attacker. Frågan är om det medlemmarnas intressen eller partiets och den egna maktpositionen som är anledningen.
Det centerpartiet argumenterar för är att arbetsmarknadens parter behöver ta ett gemensamt ansvar för att skapa goda spelregler på arbetsmarknaden i en snabb tid av förändring. Möjligheten att utforma spelregler med liten inblandning från staten förutsätter en vilja att komma överens och visa samförstånd kring Sveriges framtida välstånd. Behovet av en starkt svensk konkurrenskraft och välmående företag borde vara en central fråga även för fackligt aktiva socialdemokrater. När nya jobb skapas och konkurrensen om arbetskraften ökar, gynnar det också alla som arbetar i företagen.
Centerpartiet ser stora fördelar med politiskt obundna fackföreningar med lokal förankring som ser till medlemmarnas bästa. I Sverige är tyvärr stora delar av fackföreningsrörelsen väldigt politiserade. Den fackliga makten missbrukas i syfte att främja fackens politiska intressen, något som drabbar svenska småföretagare och enskilda medlemmar hårt. Fackets makt som organisation med en ideologisk agenda är allt för ofta mer central än att tillvarata medlemmarnas intressen. Detta är inte rimligt.
Centerpartiet vill förbättra den svenska arbetsmarknadsmodellen och bejaka det grundläggande system vi har med kollektivavtal i Sverige. De förändringar vi vill göra handlar om att behålla det som är bra och förbättra sådant som kan främja fler och bättre jobb.
De förslag som centerpartiet kritiserats för är att vi vill förbättra proportionaliteten i konflikter på arbetsmarknaden och att stridsåtgärder endast får vidtas på arbetsplatser där fackförbund har medlemmar. Idag upplever många företagare – framför allt småföretagare, att balansen mellan dem och arbetstagarparten är ojämn. Från och till uppstår det situationer och konflikter på arbetsmarknaden där spelreglerna ibland sätts ur spel. Det handlar om när stridsåtgärder vidtas som inte är rimliga i förhållande till den skada de orsakar.
Den grundläggande svenska modellen är kollektivavtal, men öppenhet för lokala lösningar ska finnas. Kollektivavtal är normen men behöver inte nödvändigtvis vara formen. Det senaste året visar på flera exempel där småföretagare drabbats av blockader trots att inte någon av de anställda varit medlemmar i facket. Blockadernas syfte har varit att få arbetsgivaren att skriva under kollektivavtal trots att inte någon anställd önskat kollektivavtal eller varit missnöjd med det befintliga avtalet.
På arbetsplatser där facket inte har några medlemmar är det heller inte rimligt att facket använder stridsåtgärder. Arbetstagare måste ha rätt att stå utanför ett fackförbund och dess avtal om de vill. Det handlar om rätten att inte vilja tillhöra en förening och att man inte ska straffas för det. Likaså är det självklart att arbetstagare har rätt att vara med i facket och det är helt oacceptabelt med arbetsgivare som motverkar detta eller missgynnar arbetstagare som är med i facket.
LO har investerat hårt i ett socialdemokratiskt maktinnehav och relationerna är täta såväl politiskt, ekonomiskt som personligt. Ur ett löntagarperspektiv är det dock bekymmersamt när en så stor del av den svenska fackföreningsrörelsen är så ensidigt beroende av att just socialdemokraterna har makten. Därför är centerpartiets förslag om en modernisering av den svenska modellen provocerande för alla som har den nuvarande ordningen som maktbas.
Centerpartiet månar om hela landet
Svar till insändare av Jan Svärd i Piteå-Tidningen den 3 september:
Centerpartiet månar om hela landet
Anklagelserna om att centerpartiet övergett landsbygden och inte driver på för tillväxt och utveckling i hela landet saknar all grund. Inte i någon tidigare högkonjunktur har alla delar av vårt land haft en sådan positiv utveckling av näringsliv och sysselsättning som nu är fallet.
Regeringens jobbpolitik har betytt mycket för landsbygden och dessutom har särskilda insatser gjorts för att t ex säkra och stärka transportstödet, miljardsatsning på landsbygdsutveckling, lägre energibeskattning i glesbygdskommuner, driftstöd till mindre flygplatser, satsning på biobränslen och ett tydligare underifrånperspektiv i den regionala utvecklingspolitiken.
Mycket återstår att göra. Drift och underhåll av vägar och järnvägar är gravt eftersatt och måste tillföras ytterligare resurser. Bredbandsutbyggnaden måste omfatta alla delar av landet. Statlig service som polis, post, skattekontor, försäkringskassa och arbetsförmedling måste finnas nära tillgängligt i alla kommuner. Viktigast är dock att byråkrati och krångel minskar så att de som bor och verkar på landsbygden och mindre orter ges möjlighet att utveckla sin bygd.
Centerpartiet månar om hela landet
Anklagelserna om att centerpartiet övergett landsbygden och inte driver på för tillväxt och utveckling i hela landet saknar all grund. Inte i någon tidigare högkonjunktur har alla delar av vårt land haft en sådan positiv utveckling av näringsliv och sysselsättning som nu är fallet.
Regeringens jobbpolitik har betytt mycket för landsbygden och dessutom har särskilda insatser gjorts för att t ex säkra och stärka transportstödet, miljardsatsning på landsbygdsutveckling, lägre energibeskattning i glesbygdskommuner, driftstöd till mindre flygplatser, satsning på biobränslen och ett tydligare underifrånperspektiv i den regionala utvecklingspolitiken.
Mycket återstår att göra. Drift och underhåll av vägar och järnvägar är gravt eftersatt och måste tillföras ytterligare resurser. Bredbandsutbyggnaden måste omfatta alla delar av landet. Statlig service som polis, post, skattekontor, försäkringskassa och arbetsförmedling måste finnas nära tillgängligt i alla kommuner. Viktigast är dock att byråkrati och krångel minskar så att de som bor och verkar på landsbygden och mindre orter ges möjlighet att utveckla sin bygd.
tisdag 11 september 2007
Landsbygden kan lita på centerpartiet
Svar till signaturen ”En som varit med” i NSD den 10 september
Landsbygden kan lita på centerpartiet
Sossepropagandan mot Maud Olofsson och centerpartiet fortsätter. Istället för att ta en debatt i sak så angrips Maud som person och centerpartiet utmålas som det nya högerpartiet. Insändaren av signaturen ”En som varit med” är ett av de senaste exemplen.
Anklagelserna om att centerpartiet övergett landsbygden och inte driver på för tillväxt och utveckling i hela landet saknar all grund. Inte i någon tidigare högkonjunktur har alla delar av vårt land haft en sådan positiv utveckling av näringsliv och sysselsättning som nu är fallet.
Regeringens jobbpolitik har betytt mycket för landsbygden och dessutom har särskilda insatser gjorts för att t ex säkra och stärka transportstödet, miljardsatsning på landsbygdsutveckling, lägre energibeskattning i glesbygdskommuner, driftstöd till mindre flygplatser, satsning på biobränslen och ett tydligare underifrånperspektiv i den regionala utvecklingspolitiken.
Mycket återstår att göra. Drift och underhåll av vägar och järnvägar är gravt eftersatt och måste tillföras ytterligare resurser. Bredbandsutbyggnaden måste omfatta alla delar av landet. Statlig service som polis, post, skattekontor, försäkringskassa och arbetsförmedling måste finnas nära tillgängligt i alla kommuner. Viktigast är dock att byråkrati och krångel minskar så att de som bor och verkar på landsbygden och mindre orter ges möjlighet att utveckla sin bygd.
Landsbygden kan lita på centerpartiet
Sossepropagandan mot Maud Olofsson och centerpartiet fortsätter. Istället för att ta en debatt i sak så angrips Maud som person och centerpartiet utmålas som det nya högerpartiet. Insändaren av signaturen ”En som varit med” är ett av de senaste exemplen.
Anklagelserna om att centerpartiet övergett landsbygden och inte driver på för tillväxt och utveckling i hela landet saknar all grund. Inte i någon tidigare högkonjunktur har alla delar av vårt land haft en sådan positiv utveckling av näringsliv och sysselsättning som nu är fallet.
Regeringens jobbpolitik har betytt mycket för landsbygden och dessutom har särskilda insatser gjorts för att t ex säkra och stärka transportstödet, miljardsatsning på landsbygdsutveckling, lägre energibeskattning i glesbygdskommuner, driftstöd till mindre flygplatser, satsning på biobränslen och ett tydligare underifrånperspektiv i den regionala utvecklingspolitiken.
Mycket återstår att göra. Drift och underhåll av vägar och järnvägar är gravt eftersatt och måste tillföras ytterligare resurser. Bredbandsutbyggnaden måste omfatta alla delar av landet. Statlig service som polis, post, skattekontor, försäkringskassa och arbetsförmedling måste finnas nära tillgängligt i alla kommuner. Viktigast är dock att byråkrati och krångel minskar så att de som bor och verkar på landsbygden och mindre orter ges möjlighet att utveckla sin bygd.
måndag 10 september 2007
Facket borde sätta medlemmen först
Svar till Mårten Ström i Kuriren den 10 september
Mårten Ström(s) ifrågasätter i Kuriren den 10 september varför jag använder så mycket tid till att försvara alliansregeringens politik. Det som denna gång föranlett Mårten Ströms angrepp är centerpartiets fräckhet att våga ifrågasätta några heliga kor som rör maktförhållandena på arbetsmarknaden.
Det centerpartiet argumenterar för är att arbetsmarknadens parter behöver ta ett gemensamt ansvar för att skapa goda spelregler på arbetsmarknaden i en snabb tid av förändring. Möjligheten att utforma spelregler med liten inblandning från staten förutsätter en vilja att komma överens och visa samförstånd kring Sveriges framtida välstånd. Behovet av en starkt svensk konkurrenskraft och välmående företag borde vara en central fråga även för Mårten Ström och andra fackligt aktiva socialdemokrater. När nya jobb skapas och konkurrensen om arbetskraften ökar, gynnar det också alla som arbetar i företagen.
Centerpartiet ser stora fördelar med politiskt obundna fackföreningar med lokal förankring som ser till medlemmarnas bästa. I Sverige är tyvärr stora delar av fackföreningsrörelsen väldigt politiserade. Den fackliga makten missbrukas i syfte att främja fackens politiska intressen, något som drabbar svenska småföretagare och enskilda medlemmar hårt. Fackets makt som organisation med en ideologisk agenda är allt för ofta mer central än att tillvarata medlemmarnas intressen. Detta är inte rimligt.
Centerpartiet vill förbättra den svenska arbetsmarknadsmodellen och bejaka det grundläggande system vi har med kollektivavtal i Sverige. De förändringar vi vill göra handlar om att behålla det som är bra och förbättra sådant som kan främja fler och bättre jobb.
De förslag som centerpartiet kritiserats för är att vi vill förbättra proportionaliteten i konflikter på arbetsmarknaden och att stridsåtgärder endast får vidtas på arbetsplatser där fackförbund har medlemmar. Idag upplever många företagare – framför allt småföretagare, att balansen mellan dem och arbetstagarparten är ojämn. Från och till uppstår det situationer och konflikter på arbetsmarknaden där spelreglerna ibland sätts ur spel. Det handlar om när stridsåtgärder vidtas som inte är rimliga i förhållande till den skada de orsakar.
Den grundläggande svenska modellen är kollektivavtal, men öppenhet för lokala lösningar ska finnas. Kollektivavtal är normen men behöver inte nödvändigtvis vara formen. Det senaste året visar på flera exempel där småföretagare drabbats av blockader trots att inte någon av de anställda varit medlemmar i facket. Blockadernas syfte har varit att få arbetsgivaren att skriva under kollektivavtal trots att inte någon anställd önskat kollektivavtal eller varit missnöjd med det befintliga avtalet.
På arbetsplatser där facket inte har några medlemmar är det heller inte rimligt att facket använder stridsåtgärder. Arbetstagare måste ha rätt att stå utanför ett fackförbund och dess avtal om de vill. Det handlar om rätten att inte vilja tillhöra en förening och att man inte ska straffas för det. Likaså är det självklart att arbetstagare har rätt att vara med i facket och det är helt oacceptabelt med arbetsgivare som motverkar detta eller missgynnar arbetstagare som är med i facket.
LO har investerat hårt i ett socialdemokratiskt maktinnehav och relationerna är täta såväl politiskt, ekonomiskt som personligt. Ur ett löntagarperspektiv är det dock bekymmersamt när en så stor del av den svenska fackföreningsrörelsen är så ensidigt beroende av att socialdemokraterna har makten. Därför är centerpartiets förslag om en modernisering av den svenska modellen provocerande för Mårten Ström och andra som har den nuvarande ordningen som maktbas.
Mårten Ström(s) ifrågasätter i Kuriren den 10 september varför jag använder så mycket tid till att försvara alliansregeringens politik. Det som denna gång föranlett Mårten Ströms angrepp är centerpartiets fräckhet att våga ifrågasätta några heliga kor som rör maktförhållandena på arbetsmarknaden.
Det centerpartiet argumenterar för är att arbetsmarknadens parter behöver ta ett gemensamt ansvar för att skapa goda spelregler på arbetsmarknaden i en snabb tid av förändring. Möjligheten att utforma spelregler med liten inblandning från staten förutsätter en vilja att komma överens och visa samförstånd kring Sveriges framtida välstånd. Behovet av en starkt svensk konkurrenskraft och välmående företag borde vara en central fråga även för Mårten Ström och andra fackligt aktiva socialdemokrater. När nya jobb skapas och konkurrensen om arbetskraften ökar, gynnar det också alla som arbetar i företagen.
Centerpartiet ser stora fördelar med politiskt obundna fackföreningar med lokal förankring som ser till medlemmarnas bästa. I Sverige är tyvärr stora delar av fackföreningsrörelsen väldigt politiserade. Den fackliga makten missbrukas i syfte att främja fackens politiska intressen, något som drabbar svenska småföretagare och enskilda medlemmar hårt. Fackets makt som organisation med en ideologisk agenda är allt för ofta mer central än att tillvarata medlemmarnas intressen. Detta är inte rimligt.
Centerpartiet vill förbättra den svenska arbetsmarknadsmodellen och bejaka det grundläggande system vi har med kollektivavtal i Sverige. De förändringar vi vill göra handlar om att behålla det som är bra och förbättra sådant som kan främja fler och bättre jobb.
De förslag som centerpartiet kritiserats för är att vi vill förbättra proportionaliteten i konflikter på arbetsmarknaden och att stridsåtgärder endast får vidtas på arbetsplatser där fackförbund har medlemmar. Idag upplever många företagare – framför allt småföretagare, att balansen mellan dem och arbetstagarparten är ojämn. Från och till uppstår det situationer och konflikter på arbetsmarknaden där spelreglerna ibland sätts ur spel. Det handlar om när stridsåtgärder vidtas som inte är rimliga i förhållande till den skada de orsakar.
Den grundläggande svenska modellen är kollektivavtal, men öppenhet för lokala lösningar ska finnas. Kollektivavtal är normen men behöver inte nödvändigtvis vara formen. Det senaste året visar på flera exempel där småföretagare drabbats av blockader trots att inte någon av de anställda varit medlemmar i facket. Blockadernas syfte har varit att få arbetsgivaren att skriva under kollektivavtal trots att inte någon anställd önskat kollektivavtal eller varit missnöjd med det befintliga avtalet.
På arbetsplatser där facket inte har några medlemmar är det heller inte rimligt att facket använder stridsåtgärder. Arbetstagare måste ha rätt att stå utanför ett fackförbund och dess avtal om de vill. Det handlar om rätten att inte vilja tillhöra en förening och att man inte ska straffas för det. Likaså är det självklart att arbetstagare har rätt att vara med i facket och det är helt oacceptabelt med arbetsgivare som motverkar detta eller missgynnar arbetstagare som är med i facket.
LO har investerat hårt i ett socialdemokratiskt maktinnehav och relationerna är täta såväl politiskt, ekonomiskt som personligt. Ur ett löntagarperspektiv är det dock bekymmersamt när en så stor del av den svenska fackföreningsrörelsen är så ensidigt beroende av att socialdemokraterna har makten. Därför är centerpartiets förslag om en modernisering av den svenska modellen provocerande för Mårten Ström och andra som har den nuvarande ordningen som maktbas.
onsdag 5 september 2007
Ansvarskommittén Svar till Hultin och Wikström
Svar till Bo Hultin och Migelle Wikström, i Kuriren den 4 september, NSD den 5 september och Piteå-Tidningen den 11 september:
Storleken är inte allt!
De moderata landstingspolitikerna Bo Hultin och Migelle Wikström ägnar mycket kraft och spaltutrymme åt att försöka formulera ställningstaganden åt mig och centerpartiet i regionfrågan. Det hade varit betydligt intressantare om de försökt presentera vad de själva tycker.
Jag har tidigare ställt konkreta frågor till Bo Hultin och Migelle Wikström om vilka uppgifter som ska finnas på regional nivå och hur ansvarsförhållandet mellan de folkvala regionpolitikerna och staten skall vara. Några besked har de inte kunnat ge utan verkar vara helt storleksfixerade.
Visst har storleken betydelse, men det avgörande är ändå innehållet. Det är inget självändamål med stora regioner utan snarare tvärtom att det finns all anledning att inte gör de nya regionkommunerna större än nödvändigt. Avgörande är uppgifterna och ansvaret.
Centerpartiet i Norrbotten förordar i första hand bildandet av en ”Botniaregion” av landstingen i Norrbotten och Västerbotten samt Örnsköldsviks kommun, men har öppen och positiv hållning till om ytterligare kommuner och landsting vill ingå i en sådan regionkommun. En sådan ”Botniaregion” är ur strikt norrbottnisk utgångspunkt storleksmässigt mer hanterlig än en regionkommun som omfattar de fyra nordligaste länen. Avgörande blir hur Västernorrland och Jämtland ställer sig – bildar de en ”mittsvensk” region eller ansluter de sig norrut?
Bo Hultin har upprörts över att jag tidigare ifrågasatt om han läst Ansvarskommitténs betänkande. Därför måste Bo Hultin veta att Ansvarskommitténs betänkande är öppet för möjligheten att bilda så väl en som två regionkommuner i norra Sverige. Jag har också när jag varit ute och pratat om Ansvarskommitténs förslag varit noga med att påpeka att frågan om den geografiska indelningen av Sverige i regionkommuner måste växa fram i en process underifrån. En process som Hultin och Wikström uppenbart inte vill delta i.
Storleken är inte allt!
De moderata landstingspolitikerna Bo Hultin och Migelle Wikström ägnar mycket kraft och spaltutrymme åt att försöka formulera ställningstaganden åt mig och centerpartiet i regionfrågan. Det hade varit betydligt intressantare om de försökt presentera vad de själva tycker.
Jag har tidigare ställt konkreta frågor till Bo Hultin och Migelle Wikström om vilka uppgifter som ska finnas på regional nivå och hur ansvarsförhållandet mellan de folkvala regionpolitikerna och staten skall vara. Några besked har de inte kunnat ge utan verkar vara helt storleksfixerade.
Visst har storleken betydelse, men det avgörande är ändå innehållet. Det är inget självändamål med stora regioner utan snarare tvärtom att det finns all anledning att inte gör de nya regionkommunerna större än nödvändigt. Avgörande är uppgifterna och ansvaret.
Centerpartiet i Norrbotten förordar i första hand bildandet av en ”Botniaregion” av landstingen i Norrbotten och Västerbotten samt Örnsköldsviks kommun, men har öppen och positiv hållning till om ytterligare kommuner och landsting vill ingå i en sådan regionkommun. En sådan ”Botniaregion” är ur strikt norrbottnisk utgångspunkt storleksmässigt mer hanterlig än en regionkommun som omfattar de fyra nordligaste länen. Avgörande blir hur Västernorrland och Jämtland ställer sig – bildar de en ”mittsvensk” region eller ansluter de sig norrut?
Bo Hultin har upprörts över att jag tidigare ifrågasatt om han läst Ansvarskommitténs betänkande. Därför måste Bo Hultin veta att Ansvarskommitténs betänkande är öppet för möjligheten att bilda så väl en som två regionkommuner i norra Sverige. Jag har också när jag varit ute och pratat om Ansvarskommitténs förslag varit noga med att påpeka att frågan om den geografiska indelningen av Sverige i regionkommuner måste växa fram i en process underifrån. En process som Hultin och Wikström uppenbart inte vill delta i.
söndag 19 augusti 2007
Svar på NSD:s ledare 13 och 14 augusti Stockholms-fixeringen måste brytas
NSD har i ett par ledare den 13 och 14 augusti på ett förtjänstfullt sätt kritiserat den koncentration av statliga jobb och beslutsmalt som skett till Stockholm. Mer förvånande, för att inte säga yrvaket, är att ansvaret för detta läggs på den nya alliansregeringen. Det är faktiskt inte under det senaste året som 68 000 statliga jobb lokaliserats till Stockholm.
NSD:s ledarskribent försöker göra en poäng av folkpartiledaren Lars Leijonborgs svar på en fråga när han tillsammans med de övriga partiledarna i Allians för Sverige besökte Luleå förra våren: ”Nu kommer du med en typisk norrbottnisk lösning på problemen, att flytta statliga jobb till länet. Tänk tvärtom istället. Vår lösning är att bygga på den kraft som finns bland människor här, att skapa förutsättningar för fler privata företag och nyföretagande.”
Lars Leijonborg har ju rätt. Det är inte utlokaliseringar och fler ”Norrbottenspaket” som ger någon hållbar grund för utveckling av vårt län. Istället handlar det helt riktigt om att skapa förutsättningar för människor och företag att utvecklas. Lars Leijonborg må förlåtas för att han såg kravet om utlokalisering av statliga jobb som ”en typisk norrbottnisk lösning”. Onekligen är det dock en bild av Norrbotten som en understödsregion som bl a NSD och ledande politiska företrädare bidragit till att odla.
Det finns all anledning att kritisera den centralisering av myndigheter och statliga verksamheter som skett till Stockholmsområdet. Centerpartiet har konsekvent krävt att nya myndigheter ska lokaliseras utanför Stockholmsområdet och att en utlokalisering ska ske av befintliga jobb. Krav som inte fått någon som helst respons av de socialdemokratiska regeringarna. I samband med försvarsuppgörelsen lyckades centerpartiet få igenom att en utlokalisering av statliga jobb till de orter som drabbats av neddragningar. Ett åtagande som till stora delar ännu inte infriats.
Den nya alliansregeringen har lovat att kraftigt minskas på den statliga byråkratin och antalet myndigheter. Något som måste ske på ett sådant sätt att det inte drabbar tillgänglighet och kvalitet i de statliga tjänsterna för den enskilde medborgaren. Därför är utmaningen inte att i första hand att utlokalisera statliga jobb utan att tillförsäkra en nära och god statlig service i hela landet.
Lokaliseringspolitikens tid är förbi. Nu handlar det om att ge oss som bor och verkar i Norrbotten samma möjligheter som i övriga delar landet att växa och utvecklas. Därför är Ansvarskommitténs förslag om att flytta makt från staten till de folkvalda i regionen mycket viktigt. Staten har sin uppgift i att tillförsäkra hela landet en fungerande infrastruktur i form av t ex vägar, järnvägar och bredband samt att se till att det finns likvärdiga förutsättningar i hela landet.
NSD har räknat ut att 13 av alliansregeringens ministrar bor i Stockholm. Oklart hur den matematiken ser ut, men klart är att Stockholmsdominansen var än större i Göran Perssons sista regering. Detta även med hänsyn till att statsministern då av skattetekniska skäl formellt var skriven i Malmö trots att han sedan fler år permanent var bosatt i Stockholm.
Ett annat uppseendeväckande påstående är att alliansregeringen minskat på stödet till folkbildningen. Fakta är att stödet till folkbildningen höjts med hela 500 miljoner kronor sedan den nya alliansregeringen tillträdde. Precis som NSD säger ett viktigt bidrag till att det finns ”ett kulturliv på orter som befinner sig långt från storstädernas enorma kulturutbud”.
Även om NSD:s exempel är illa valda så går det inte att komma ifrån att det finns en Stockholmsfixering i politiken. Det är dock inget som kommit med den nu sittande alliansregeringen utan det var högst påtagligt redan när socialdemokraterna satt i regeringsställning. Visst är det sant att det inte är någon lätt uppgift att hävda Norrbottens intressen gentemot de fördomar och bristande engagemang som jag tyvärr möte i den nationella politiken. Det blir inte lättare när den nya oppositionsledaren Mona Sahlin som sin viktigaste uppgift sätter en satsning på 15 miljarder på förorterna kring Stockholm. Så inte blir det någon enkel resa.
NSD:s ledarskribent försöker göra en poäng av folkpartiledaren Lars Leijonborgs svar på en fråga när han tillsammans med de övriga partiledarna i Allians för Sverige besökte Luleå förra våren: ”Nu kommer du med en typisk norrbottnisk lösning på problemen, att flytta statliga jobb till länet. Tänk tvärtom istället. Vår lösning är att bygga på den kraft som finns bland människor här, att skapa förutsättningar för fler privata företag och nyföretagande.”
Lars Leijonborg har ju rätt. Det är inte utlokaliseringar och fler ”Norrbottenspaket” som ger någon hållbar grund för utveckling av vårt län. Istället handlar det helt riktigt om att skapa förutsättningar för människor och företag att utvecklas. Lars Leijonborg må förlåtas för att han såg kravet om utlokalisering av statliga jobb som ”en typisk norrbottnisk lösning”. Onekligen är det dock en bild av Norrbotten som en understödsregion som bl a NSD och ledande politiska företrädare bidragit till att odla.
Det finns all anledning att kritisera den centralisering av myndigheter och statliga verksamheter som skett till Stockholmsområdet. Centerpartiet har konsekvent krävt att nya myndigheter ska lokaliseras utanför Stockholmsområdet och att en utlokalisering ska ske av befintliga jobb. Krav som inte fått någon som helst respons av de socialdemokratiska regeringarna. I samband med försvarsuppgörelsen lyckades centerpartiet få igenom att en utlokalisering av statliga jobb till de orter som drabbats av neddragningar. Ett åtagande som till stora delar ännu inte infriats.
Den nya alliansregeringen har lovat att kraftigt minskas på den statliga byråkratin och antalet myndigheter. Något som måste ske på ett sådant sätt att det inte drabbar tillgänglighet och kvalitet i de statliga tjänsterna för den enskilde medborgaren. Därför är utmaningen inte att i första hand att utlokalisera statliga jobb utan att tillförsäkra en nära och god statlig service i hela landet.
Lokaliseringspolitikens tid är förbi. Nu handlar det om att ge oss som bor och verkar i Norrbotten samma möjligheter som i övriga delar landet att växa och utvecklas. Därför är Ansvarskommitténs förslag om att flytta makt från staten till de folkvalda i regionen mycket viktigt. Staten har sin uppgift i att tillförsäkra hela landet en fungerande infrastruktur i form av t ex vägar, järnvägar och bredband samt att se till att det finns likvärdiga förutsättningar i hela landet.
NSD har räknat ut att 13 av alliansregeringens ministrar bor i Stockholm. Oklart hur den matematiken ser ut, men klart är att Stockholmsdominansen var än större i Göran Perssons sista regering. Detta även med hänsyn till att statsministern då av skattetekniska skäl formellt var skriven i Malmö trots att han sedan fler år permanent var bosatt i Stockholm.
Ett annat uppseendeväckande påstående är att alliansregeringen minskat på stödet till folkbildningen. Fakta är att stödet till folkbildningen höjts med hela 500 miljoner kronor sedan den nya alliansregeringen tillträdde. Precis som NSD säger ett viktigt bidrag till att det finns ”ett kulturliv på orter som befinner sig långt från storstädernas enorma kulturutbud”.
Även om NSD:s exempel är illa valda så går det inte att komma ifrån att det finns en Stockholmsfixering i politiken. Det är dock inget som kommit med den nu sittande alliansregeringen utan det var högst påtagligt redan när socialdemokraterna satt i regeringsställning. Visst är det sant att det inte är någon lätt uppgift att hävda Norrbottens intressen gentemot de fördomar och bristande engagemang som jag tyvärr möte i den nationella politiken. Det blir inte lättare när den nya oppositionsledaren Mona Sahlin som sin viktigaste uppgift sätter en satsning på 15 miljarder på förorterna kring Stockholm. Så inte blir det någon enkel resa.
tisdag 7 augusti 2007
NSD-krönika 070807
Det var bättre förr . . .
. . . stod det på LO-funktionärernas tröjor under Luleå Kalaset. Onekligen ett tankeväckande budskap för att komma från en facklig organisation.
Jag vill inte tro att det är den höga arbetslösheten eller galopperande sjuktalen som LO i Norrbotten saknar. Knappast heller det faktum att deras medlemmar fått rejält mer pengar i plånboken sedan årsskiftet. Ett tillskott som är väsentligt högre än vad LO själva lyckats förhandla fram i någon avtalsrörelse.
Nej, det som var bättre förr är att Sverige då hade socialdemokratisk regering. LO investerar hårt i att det är socialdemokraterna som ska styra Sverige. Något som tydligen är viktigare än att driva en politik som gynnar deras egna medlemmar.
I slutet av förra året valde IF Metall att i annonser uppmana norrbottningarna att fråga mig när och var de nya jobben skulle komma. Mitt svar till de som hörde av sig var ”nu och överallt”. Så har det också blivit. Sverige har under det senaste halvåret haft en exceptionellt hög ökning av människor i arbete.
Självklart är inte detta enbart den nya alliansregeringens förtjänst. Den främsta anledningen är den gynnsamma konjunktur som Sverige befinner sig i. En avgörande skillnad mot bara för ett år sedan är då hade vi en ”jobblös tillväxt” till skillnad mot i dag då människor kommer i arbete. En samstämmig ekonomkår är av uppfattningen att alliansregeringens politik väsentligt bidragit till att öka arbetskraftsutbudet vilket är avgörande för möjligheterna att ta vara på den goda konjunkturen och motverka inflationen.
Nu verkar jobben åter ha försvunnit från LO:s agenda i Norrbotten. Nu är det trafikförsäkringen som engagerar. IF Metall tar åter till annonsvapnet för angrepp på centerpartiet och moderaterna. Och i lördags var jag inbjuden att diskutera frågan på Storgatan i Luleå. Det var ingen hejd på den populistiska argumentationen mot riksdagens beslut att trafiken ska få bära en del av de kostnader som den är med och orsakar.
Inget besked om vad socialdemokraterna och LO vill göra för att hejda ökningen av trafikskador eller se till att de som skadas får en snabb och effektiv rehabilitering. Förutom lidandet för de som drabbats är statens direkta kostnad för de personskador som trafiken årligen orsakar redan mer än 8 miljarder kronor. Det är en verklighet som det inte går att bortse ifrån när de populistiska glasögonen lyfts av.
. . . stod det på LO-funktionärernas tröjor under Luleå Kalaset. Onekligen ett tankeväckande budskap för att komma från en facklig organisation.
Jag vill inte tro att det är den höga arbetslösheten eller galopperande sjuktalen som LO i Norrbotten saknar. Knappast heller det faktum att deras medlemmar fått rejält mer pengar i plånboken sedan årsskiftet. Ett tillskott som är väsentligt högre än vad LO själva lyckats förhandla fram i någon avtalsrörelse.
Nej, det som var bättre förr är att Sverige då hade socialdemokratisk regering. LO investerar hårt i att det är socialdemokraterna som ska styra Sverige. Något som tydligen är viktigare än att driva en politik som gynnar deras egna medlemmar.
I slutet av förra året valde IF Metall att i annonser uppmana norrbottningarna att fråga mig när och var de nya jobben skulle komma. Mitt svar till de som hörde av sig var ”nu och överallt”. Så har det också blivit. Sverige har under det senaste halvåret haft en exceptionellt hög ökning av människor i arbete.
Självklart är inte detta enbart den nya alliansregeringens förtjänst. Den främsta anledningen är den gynnsamma konjunktur som Sverige befinner sig i. En avgörande skillnad mot bara för ett år sedan är då hade vi en ”jobblös tillväxt” till skillnad mot i dag då människor kommer i arbete. En samstämmig ekonomkår är av uppfattningen att alliansregeringens politik väsentligt bidragit till att öka arbetskraftsutbudet vilket är avgörande för möjligheterna att ta vara på den goda konjunkturen och motverka inflationen.
Nu verkar jobben åter ha försvunnit från LO:s agenda i Norrbotten. Nu är det trafikförsäkringen som engagerar. IF Metall tar åter till annonsvapnet för angrepp på centerpartiet och moderaterna. Och i lördags var jag inbjuden att diskutera frågan på Storgatan i Luleå. Det var ingen hejd på den populistiska argumentationen mot riksdagens beslut att trafiken ska få bära en del av de kostnader som den är med och orsakar.
Inget besked om vad socialdemokraterna och LO vill göra för att hejda ökningen av trafikskador eller se till att de som skadas får en snabb och effektiv rehabilitering. Förutom lidandet för de som drabbats är statens direkta kostnad för de personskador som trafiken årligen orsakar redan mer än 8 miljarder kronor. Det är en verklighet som det inte går att bortse ifrån när de populistiska glasögonen lyfts av.
onsdag 1 augusti 2007
Norrbotniabanan Svar i PT till Kristina Z m fl
Varför så angelägna att dödförklara Norrbotniabanan?
De socialdemokratiska debattörerna Kristina Zakrisson, Karl Petersen, KG Abrahamsson och Lennart Holmlund säger sig veta (i PT den 14 juli) att regeringen lagt Norrbotniabanan på is. Vi är förvånade över att ledande socialdemokrater i regionen i regionen är så angelägna om att dödförklara Norrbotniabanan. Särskilt som det av slutet av deras artikel framgår att vi i sak är överens om Norrbotniabanans betydelse för inte bara Sverige utveckling utan för norra Europa.
Något beslut om att stoppa Norrbotniabanan har inte fattats av regeringen. Inte heller har någon neddragning av anslagen till drift, underhåll och investeringar i infrastruktur genomförts sedan regeringsskiftet. Vad som skett är att Banverket och Vägverket reviderat sina planer utifrån de nu gällande ekonomiska förutsättningarna. Något som skulle innebära stopp för i stort sett alla nyinvesteringar i vägar och järnvägar i hela landet.
De reviderade planerna ligger nu på regeringens bord och svar väntas i en proposition om infrastrukturen som aviserats till våren 2008. Vi anser att den uppräkning som skett av anslagen till infrastrukturen, både av den tidigare socialdemokratiska regeringen och också den nu sittande alliansregeringen, är alldeles otillräckliga. Det var därför vi i vår gemensamma artikel krävde att ytterligare resurser tillförs så att Norrbotniabanan och andra angelägna projekt kan genomföras.
Det är med förvåning vi noterar att detta så till den grad irriterat regionens socialdemokrater. Vi hade snarare hoppats att vårt krav på förverkligande av Norrbotniabanan och mer resurser till infrastrukturen välkomnats av regionens företrädare. Okunskapen är stor om projektet och även bland socialdemokratiska företrädare i andra delar av landet har vi mött en betydande skepsis. Därför är det angeläget att företrädare för samtliga partier nu agerar så att Norrbotniabanan kan förverkligas.
Stefan Tornberg, LuleåDistriktsordförande Centerpartiet i Norrbotten
Christer Lundgren, VindelnDistriktsordförande Centerpartiet i Västerbotten
De socialdemokratiska debattörerna Kristina Zakrisson, Karl Petersen, KG Abrahamsson och Lennart Holmlund säger sig veta (i PT den 14 juli) att regeringen lagt Norrbotniabanan på is. Vi är förvånade över att ledande socialdemokrater i regionen i regionen är så angelägna om att dödförklara Norrbotniabanan. Särskilt som det av slutet av deras artikel framgår att vi i sak är överens om Norrbotniabanans betydelse för inte bara Sverige utveckling utan för norra Europa.
Något beslut om att stoppa Norrbotniabanan har inte fattats av regeringen. Inte heller har någon neddragning av anslagen till drift, underhåll och investeringar i infrastruktur genomförts sedan regeringsskiftet. Vad som skett är att Banverket och Vägverket reviderat sina planer utifrån de nu gällande ekonomiska förutsättningarna. Något som skulle innebära stopp för i stort sett alla nyinvesteringar i vägar och järnvägar i hela landet.
De reviderade planerna ligger nu på regeringens bord och svar väntas i en proposition om infrastrukturen som aviserats till våren 2008. Vi anser att den uppräkning som skett av anslagen till infrastrukturen, både av den tidigare socialdemokratiska regeringen och också den nu sittande alliansregeringen, är alldeles otillräckliga. Det var därför vi i vår gemensamma artikel krävde att ytterligare resurser tillförs så att Norrbotniabanan och andra angelägna projekt kan genomföras.
Det är med förvåning vi noterar att detta så till den grad irriterat regionens socialdemokrater. Vi hade snarare hoppats att vårt krav på förverkligande av Norrbotniabanan och mer resurser till infrastrukturen välkomnats av regionens företrädare. Okunskapen är stor om projektet och även bland socialdemokratiska företrädare i andra delar av landet har vi mött en betydande skepsis. Därför är det angeläget att företrädare för samtliga partier nu agerar så att Norrbotniabanan kan förverkligas.
Stefan Tornberg, LuleåDistriktsordförande Centerpartiet i Norrbotten
Christer Lundgren, VindelnDistriktsordförande Centerpartiet i Västerbotten
onsdag 25 juli 2007
Ansvarskommittén Svar till Anders Mansten
Svar till Anders Mansten i Piteå-Tidningen den 25 juli:
Sjukvårdens organisation avgörs regionalt
Anders Mansten, landstingspolitiker(fp), har rätt när han i PT den 24 juli kritiserar mig och Ansvarskommittén för att inte diskutera vilka organisatoriska förändringar som krävs i Norrbotten och övriga landsting i norra Sverige för att tillförsäkra en sjukvård med kvalitet och tillgänglighet i närheten av de bästa landstingen i Sverige. Mitt försvar är enkelt. Det är och kommer även i framtiden i allt väsentligt vara en fråga för regionalt valda politiker som Anders Mansten, Kent Ögren m fl och inte för statliga utredningar eller riksdagen.
Jag kan förstå Anders Manstens oro för att befolkningsunderlaget i de fyra nordligaste landstingen inte är tillräckligt för att trygga utvecklingen av den högspecialiserade regionsjukvården. En utvidgning av upptagningsområdet för regionsjukhuset i Umeå söderut mer än marginellt tror jag tyvärr inte är möjligt. Utmaningen är därför att trots ett litet befolkningsunderlag klara att behålla såväl högspecialiserad sjukvård som läkarutbildning i norra Sverige. Det kräver en gemensam kraftsamling över de nuvarande landstingsreviren.
Av tidigare debattinlägg har jag förstått att Anders Mansten förordar ett statligt huvudmannaskap för sjukvården. Det löser dock inte utmaningen med det låga befolkningsunderlaget för den högspecialiserade regionsjukvården i vår del av landet. Ett förstatligande av hälso- och sjukvården skulle också flytta de politiska besluten ännu längre bort från de människor som berörs. Erfarenheter från Norge visar att statens övertagande av huvudmannaskapet där varit mycket kostnadsdrivande och föga effektivt.
Det är bl a därför som Ansvarskommittén avvisar ett statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Samtidigt står det klart att de flesta av dagens landsting inte har tillräcklig kritisk massa för att göra nödvändiga investeringar inom sjukvården, bedriva forskning och vård av hög kvalitet, bära och utveckla spetskompetens samt att svara för kompetensutvecklingen i största allmänhet. En allvarlig brist är att landstingen inte klarar att ta emot och omsätta ny kunskap samtidigt som gamla metoder utmönstras.
Sett enbart till förutsättningar för att klara en kvalitet och tillgänglighet i hälso- och sjukvården så är bildandet av gemensam region utifrån de fyra nordligaste landstingen tämligen självklar. Även om hälso- och sjukvården är den viktigaste välfärdsuppgiften för den regionala nivån så kan den inte ensam få avgöra hur Sverige ska delas in regionalt. I norra Sverige är den stora geografiska ytan en viktig faktor att ta hänsyn till, samtidigt som det låga befolkningsunderlaget ökar vikten av samverkan för att klara en hälso- och sjukvård av högsta kvalitet.
Sjukvårdens organisation avgörs regionalt
Anders Mansten, landstingspolitiker(fp), har rätt när han i PT den 24 juli kritiserar mig och Ansvarskommittén för att inte diskutera vilka organisatoriska förändringar som krävs i Norrbotten och övriga landsting i norra Sverige för att tillförsäkra en sjukvård med kvalitet och tillgänglighet i närheten av de bästa landstingen i Sverige. Mitt försvar är enkelt. Det är och kommer även i framtiden i allt väsentligt vara en fråga för regionalt valda politiker som Anders Mansten, Kent Ögren m fl och inte för statliga utredningar eller riksdagen.
Jag kan förstå Anders Manstens oro för att befolkningsunderlaget i de fyra nordligaste landstingen inte är tillräckligt för att trygga utvecklingen av den högspecialiserade regionsjukvården. En utvidgning av upptagningsområdet för regionsjukhuset i Umeå söderut mer än marginellt tror jag tyvärr inte är möjligt. Utmaningen är därför att trots ett litet befolkningsunderlag klara att behålla såväl högspecialiserad sjukvård som läkarutbildning i norra Sverige. Det kräver en gemensam kraftsamling över de nuvarande landstingsreviren.
Av tidigare debattinlägg har jag förstått att Anders Mansten förordar ett statligt huvudmannaskap för sjukvården. Det löser dock inte utmaningen med det låga befolkningsunderlaget för den högspecialiserade regionsjukvården i vår del av landet. Ett förstatligande av hälso- och sjukvården skulle också flytta de politiska besluten ännu längre bort från de människor som berörs. Erfarenheter från Norge visar att statens övertagande av huvudmannaskapet där varit mycket kostnadsdrivande och föga effektivt.
Det är bl a därför som Ansvarskommittén avvisar ett statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Samtidigt står det klart att de flesta av dagens landsting inte har tillräcklig kritisk massa för att göra nödvändiga investeringar inom sjukvården, bedriva forskning och vård av hög kvalitet, bära och utveckla spetskompetens samt att svara för kompetensutvecklingen i största allmänhet. En allvarlig brist är att landstingen inte klarar att ta emot och omsätta ny kunskap samtidigt som gamla metoder utmönstras.
Sett enbart till förutsättningar för att klara en kvalitet och tillgänglighet i hälso- och sjukvården så är bildandet av gemensam region utifrån de fyra nordligaste landstingen tämligen självklar. Även om hälso- och sjukvården är den viktigaste välfärdsuppgiften för den regionala nivån så kan den inte ensam få avgöra hur Sverige ska delas in regionalt. I norra Sverige är den stora geografiska ytan en viktig faktor att ta hänsyn till, samtidigt som det låga befolkningsunderlaget ökar vikten av samverkan för att klara en hälso- och sjukvård av högsta kvalitet.
fredag 20 juli 2007
Svar till ”Vänd om medan tid är” i NSD den 17 juli
Svar till ”Vänd om medan tid är” i NSD den 17 juli
Trygg i centerpolitiken
Jag kan lugna signaturen ”Centerpartister” med att jag stadigt står fast i centerideologin. Precis som det står i insändaren så har centerpartiet alltid stått för decentralisering och att beslut ska fattas så nära människan som möjligt. Det är just därför vi vill flytta över makt från staten till regionerna.
Tyvärr har insändarskribenten lurats av tidningsrubrikerna om ”storregionerna”. Det är regionernas uppgifter som är det viktiga att diskutera. Med fler uppgifter att ansvara för så krävs det också starkare regioner.
Stödet inom centerpartiet för detta är mycket starkt. Det finns entydiga stämmobeslut och skrivningar i centerpartiets valprogram. Särskilt för Norrbotten och dess inland är det viktigt att vi kan hävda våra intressen både mot staten och gentemot övriga regioner.
De alternativ som förts fram i regiondiskussionen är kommunsammanslagningar och/eller ökad statlig makt. Det vill jag som centerpartist inte vara med om.
Stefan Tornberg, LuleåRiksdagsledamot(c)
Trygg i centerpolitiken
Jag kan lugna signaturen ”Centerpartister” med att jag stadigt står fast i centerideologin. Precis som det står i insändaren så har centerpartiet alltid stått för decentralisering och att beslut ska fattas så nära människan som möjligt. Det är just därför vi vill flytta över makt från staten till regionerna.
Tyvärr har insändarskribenten lurats av tidningsrubrikerna om ”storregionerna”. Det är regionernas uppgifter som är det viktiga att diskutera. Med fler uppgifter att ansvara för så krävs det också starkare regioner.
Stödet inom centerpartiet för detta är mycket starkt. Det finns entydiga stämmobeslut och skrivningar i centerpartiets valprogram. Särskilt för Norrbotten och dess inland är det viktigt att vi kan hävda våra intressen både mot staten och gentemot övriga regioner.
De alternativ som förts fram i regiondiskussionen är kommunsammanslagningar och/eller ökad statlig makt. Det vill jag som centerpartist inte vara med om.
Stefan Tornberg, LuleåRiksdagsledamot(c)
tisdag 17 juli 2007
Ansvarskommittén Svar till Anders Mansten
Svar till Anders Mansten i Kuriren den 17 juli:
Sjukvårdens organisation avgörs regionalt
Anders Mansten, landstingspolitiker(fp), har rätt när han i Kuriren den 17 juli kritiserar mig och Ansvarskommittén för att inte diskutera vilka organisatoriska förändringar som krävs i Norrbotten och övriga landsting i norra Sverige för att tillförsäkra en sjukvård med kvalitet och tillgänglighet i närheten av de bästa landstingen i Sverige. Mitt försvar är enkelt. Det är och kommer även i framtiden i allt väsentligt vara en fråga för regionalt valda politiker som Anders Mansten, Kent Ögren m fl och inte för statliga utredningar eller riksdagen.
Jag kan förstå Anders Manstens oro för att befolkningsunderlaget i de fyra nordligaste landstingen inte är tillräckligt för att trygga utvecklingen av den högspecialiserade regionsjukvården. En utvidgning av upptagningsområdet för regionsjukhuset i Umeå söderut mer än marginellt tror jag tyvärr inte är möjligt. Utmaningen är därför att trots ett litet befolkningsunderlag klara att behålla såväl högspecialiserad sjukvård som läkarutbildning i norra Sverige. Det kräver en gemensam kraftsamling över de nuvarande landstingsreviren.
Av tidigare debattinlägg har jag förstått att Anders Mansten förordar ett statligt huvudmannaskap för sjukvården. Det löser dock inte utmaningen med det låga befolkningsunderlaget för den högspecialiserade regionsjukvården i vår del av landet. Ett förstatligande av hälso- och sjukvården skulle också flytta de politiska besluten ännu längre bort från de människor som berörs. Erfarenheter från Norge visar att statens övertagande av huvudmannaskapet där varit mycket kostnadsdrivande och föga effektivt.
Det är bl a därför som Ansvarskommittén avvisar ett statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Samtidigt står det klart att de flesta av dagens landsting inte har tillräcklig kritisk massa för att göra nödvändiga investeringar inom sjukvården, bedriva forskning och vård av hög kvalitet, bära och utveckla spetskompetens samt att svara för kompetensutvecklingen i största allmänhet. En allvarlig brist är att landstingen inte klarar att ta emot och omsätta ny kunskap samtidigt som gamla metoder utmönstras.
Sett enbart till förutsättningar för att klara en kvalitet och tillgänglighet i hälso- och sjukvården så är bildandet av gemensam region utifrån de fyra nordligaste landstingen tämligen självklar. Även om hälso- och sjukvården är den viktigaste välfärdsuppgiften för den regionala nivån så kan den inte ensam få avgöra hur Sverige ska delas in regionalt. I norra Sverige är den stora geografiska ytan en viktig faktor att ta hänsyn till, samtidigt som det låga befolkningsunderlaget ökar vikten av samverkan för att klara en hälso- och sjukvård av högsta kvalitet.
Sjukvårdens organisation avgörs regionalt
Anders Mansten, landstingspolitiker(fp), har rätt när han i Kuriren den 17 juli kritiserar mig och Ansvarskommittén för att inte diskutera vilka organisatoriska förändringar som krävs i Norrbotten och övriga landsting i norra Sverige för att tillförsäkra en sjukvård med kvalitet och tillgänglighet i närheten av de bästa landstingen i Sverige. Mitt försvar är enkelt. Det är och kommer även i framtiden i allt väsentligt vara en fråga för regionalt valda politiker som Anders Mansten, Kent Ögren m fl och inte för statliga utredningar eller riksdagen.
Jag kan förstå Anders Manstens oro för att befolkningsunderlaget i de fyra nordligaste landstingen inte är tillräckligt för att trygga utvecklingen av den högspecialiserade regionsjukvården. En utvidgning av upptagningsområdet för regionsjukhuset i Umeå söderut mer än marginellt tror jag tyvärr inte är möjligt. Utmaningen är därför att trots ett litet befolkningsunderlag klara att behålla såväl högspecialiserad sjukvård som läkarutbildning i norra Sverige. Det kräver en gemensam kraftsamling över de nuvarande landstingsreviren.
Av tidigare debattinlägg har jag förstått att Anders Mansten förordar ett statligt huvudmannaskap för sjukvården. Det löser dock inte utmaningen med det låga befolkningsunderlaget för den högspecialiserade regionsjukvården i vår del av landet. Ett förstatligande av hälso- och sjukvården skulle också flytta de politiska besluten ännu längre bort från de människor som berörs. Erfarenheter från Norge visar att statens övertagande av huvudmannaskapet där varit mycket kostnadsdrivande och föga effektivt.
Det är bl a därför som Ansvarskommittén avvisar ett statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Samtidigt står det klart att de flesta av dagens landsting inte har tillräcklig kritisk massa för att göra nödvändiga investeringar inom sjukvården, bedriva forskning och vård av hög kvalitet, bära och utveckla spetskompetens samt att svara för kompetensutvecklingen i största allmänhet. En allvarlig brist är att landstingen inte klarar att ta emot och omsätta ny kunskap samtidigt som gamla metoder utmönstras.
Sett enbart till förutsättningar för att klara en kvalitet och tillgänglighet i hälso- och sjukvården så är bildandet av gemensam region utifrån de fyra nordligaste landstingen tämligen självklar. Även om hälso- och sjukvården är den viktigaste välfärdsuppgiften för den regionala nivån så kan den inte ensam få avgöra hur Sverige ska delas in regionalt. I norra Sverige är den stora geografiska ytan en viktig faktor att ta hänsyn till, samtidigt som det låga befolkningsunderlaget ökar vikten av samverkan för att klara en hälso- och sjukvård av högsta kvalitet.
tisdag 10 juli 2007
Ansvarskommittén Svar till Kent Ögren
Svar till Kent Ögren i Kuriren, NSD och Piteå-Tidningen den 10 juli:
Regeringen kommer inte ifrån ansvaret
Kent Ögren får gärna tycka att jag är pinsam och ifrågasätta min trovärdighet i regionfrågan. Jag hoppas dock inte att det ska få honom att avstå från att verka för en långsiktigt hållbar regionindelning i norra Sverige. Det är nu möjligheten finns att ge Norrbotten och dess invånare att få samma förutsättningar som i Skåne och Västra Götaland för att utveckla vår region och hävda vår rätt.
Till skillnad mot Kent Ögren så välkomnar jag att samtliga fyra allianspartier nu bejakar en indelning av Sverige i regioner. Förutsättningen att regionerna ska växa underifrån ser jag som självklar och det är också något som tydligt framhålls i Ansvarskommitténs betänkande. I och med alliansföreträdarnas artikel på DN-debatt den 7 juli har den oro som funnits för tvångssammanslagningar nu undanröjts.
Det innebär dock inte att utmaningarna blir mindre, vare sig för oss i Norrbotten eller för regeringen. För Norrbotten delar jag helt Kent Ögrens uppfattning om att vi nu lokalt och regionalt måste agera för att ta vara på möjligheten att forma en stark region i vår del av landet. Det är avgörande för välfärd, jobb och företagande i Norrbotten.
Regeringen måste positivt svara upp mot de initiativ som nu kommer att tas runt om i vårt land i den regionbildningsprocess som man öppnat för. Jag delar också Kent Ögrens uppfattning att regeringen inte kan komma ifrån ansvaret för statens organisation genom att hänvisa till ett underifrånperspektiv. En samordning av staten på regional nivå är nödvändig för att styrningen ska bli effektiv och likvärdig över hela landet.
Regeringen kommer inte ifrån ansvaret
Kent Ögren får gärna tycka att jag är pinsam och ifrågasätta min trovärdighet i regionfrågan. Jag hoppas dock inte att det ska få honom att avstå från att verka för en långsiktigt hållbar regionindelning i norra Sverige. Det är nu möjligheten finns att ge Norrbotten och dess invånare att få samma förutsättningar som i Skåne och Västra Götaland för att utveckla vår region och hävda vår rätt.
Till skillnad mot Kent Ögren så välkomnar jag att samtliga fyra allianspartier nu bejakar en indelning av Sverige i regioner. Förutsättningen att regionerna ska växa underifrån ser jag som självklar och det är också något som tydligt framhålls i Ansvarskommitténs betänkande. I och med alliansföreträdarnas artikel på DN-debatt den 7 juli har den oro som funnits för tvångssammanslagningar nu undanröjts.
Det innebär dock inte att utmaningarna blir mindre, vare sig för oss i Norrbotten eller för regeringen. För Norrbotten delar jag helt Kent Ögrens uppfattning om att vi nu lokalt och regionalt måste agera för att ta vara på möjligheten att forma en stark region i vår del av landet. Det är avgörande för välfärd, jobb och företagande i Norrbotten.
Regeringen måste positivt svara upp mot de initiativ som nu kommer att tas runt om i vårt land i den regionbildningsprocess som man öppnat för. Jag delar också Kent Ögrens uppfattning att regeringen inte kan komma ifrån ansvaret för statens organisation genom att hänvisa till ett underifrånperspektiv. En samordning av staten på regional nivå är nödvändig för att styrningen ska bli effektiv och likvärdig över hela landet.
Ansvarskommittén Svar till Hultin och Wikström
Svar till Bo Hultin(m) och Migelle Wikström(m) i Kuriren och NSD den 1o juli
Nu är det upp till bevis i regionfrågan
Moderaterna är det näst största partiet i Norrbotten. Det är en position som också ställer krav på dess företrädare att tydligt formulera vilken politik partiet står för. I regionfrågan har moderaterna i Norrbotten konsekvent sagt nej till alla initiativ och förslag utan att någon gång presentera ett alternativt förslag. Jag har förstått, och respekterat, att detta berott på att moderaterna inte velat ha någon folkvald regionalnivå överhuvudtaget.
Nu har moderaterna på nationell nivå accepterat att permanenta Skåne och Västra Götaland som regioner, och även öppnat upp för att övriga delar av Sverige ska kunna få formera sig i regioner på samma sätt. Det är mycket positivt och för mig som centerpartist är det självklart att de nya regionerna måste växa fram underifrån.
Därför har det varit frustrerande när ledande företrädare för moderaterna i landstinget som Bo Hultin och Migelle Wikström kritiserar Ansvarskommitténs förslag utifrån helt andra utgångspunkter. Istället för en diskussion om hur vi långsiktigt skapar de bästa förutsättningar för en positiv regionalutveckling och en sjukvård av högsta kvalitet i hela landet har de valt att föra en maktdiskussion utifrån landstingspolitikernas arbetsvillkor och vilka som råkar styra landstinget för tillfället.
Bo Hultin och Migelle Wikström refererar till Anders Manstens artikel i Kuriren den 5 juli om min debatteknik. En artikel som jag avstått att svara på eftersom det är upp till andra att bedöma trevligheten, kvaliteten och relevansen i mina och andras debattinlägg. Den som är intresserad att göra en egen värdering hittar mina, Manstens samt Hultins och Wikströms tidigare inlägg på Kuriren.nu.
Det som upprört är att jag i mitt inlägg ifrågasatt om Bo Hultin och Migelle Wikström läst Ansvarskommitténs förslag eftersom deras artikel var fylld av felaktiga påståenden om innerhållet i betänkandet. Nu hävdas att de läst förslaget, men det gör det inte lättare att svälja de påståenden om fullmäktigestorlekar, valkretsar, sjukvårdsorganisation, tidsplaner och skattesatser som inte har någon som helst bäring i betänkandet.
Därför är det positivt att Bo Hultin och Migelle Wikström i sitt senaste inlägg något lättar på förlåten om vad deras alternativ innebär. Helt klart har de läst den moderata partistyrelsen proposition i regionfrågan. Något förvirrande blir det dock eftersom deras tidigare kritik av Ansvarskommitténs förslag byggde på att det blir för få landstingspolitiker från Norrbotten i den nya regionen. Nu ska landstingen avskaffas, men ersättas av vad? Knappast mindre regioner utan sannolikt om ett statligt övertagande av landstingens och regionernas nuvarande uppgifter.
Moderaterna har på nationell nivå konstruktivt bidragit till att göra det tydligt att de nya regionerna måste växa fram underifrån. Det innebär samtidigt en utmaning för oss som är politiskt verksamma i Norrbottens kommuner och landsting. Hur anser vi att de bästa förutsättningarna skapas för en positiv utveckling i vår region? Nu duger det inte längre att skälla på Ansvarskommittén – nu är det upp till bevis på hemmaplan.
Nu är det upp till bevis i regionfrågan
Moderaterna är det näst största partiet i Norrbotten. Det är en position som också ställer krav på dess företrädare att tydligt formulera vilken politik partiet står för. I regionfrågan har moderaterna i Norrbotten konsekvent sagt nej till alla initiativ och förslag utan att någon gång presentera ett alternativt förslag. Jag har förstått, och respekterat, att detta berott på att moderaterna inte velat ha någon folkvald regionalnivå överhuvudtaget.
Nu har moderaterna på nationell nivå accepterat att permanenta Skåne och Västra Götaland som regioner, och även öppnat upp för att övriga delar av Sverige ska kunna få formera sig i regioner på samma sätt. Det är mycket positivt och för mig som centerpartist är det självklart att de nya regionerna måste växa fram underifrån.
Därför har det varit frustrerande när ledande företrädare för moderaterna i landstinget som Bo Hultin och Migelle Wikström kritiserar Ansvarskommitténs förslag utifrån helt andra utgångspunkter. Istället för en diskussion om hur vi långsiktigt skapar de bästa förutsättningar för en positiv regionalutveckling och en sjukvård av högsta kvalitet i hela landet har de valt att föra en maktdiskussion utifrån landstingspolitikernas arbetsvillkor och vilka som råkar styra landstinget för tillfället.
Bo Hultin och Migelle Wikström refererar till Anders Manstens artikel i Kuriren den 5 juli om min debatteknik. En artikel som jag avstått att svara på eftersom det är upp till andra att bedöma trevligheten, kvaliteten och relevansen i mina och andras debattinlägg. Den som är intresserad att göra en egen värdering hittar mina, Manstens samt Hultins och Wikströms tidigare inlägg på Kuriren.nu.
Det som upprört är att jag i mitt inlägg ifrågasatt om Bo Hultin och Migelle Wikström läst Ansvarskommitténs förslag eftersom deras artikel var fylld av felaktiga påståenden om innerhållet i betänkandet. Nu hävdas att de läst förslaget, men det gör det inte lättare att svälja de påståenden om fullmäktigestorlekar, valkretsar, sjukvårdsorganisation, tidsplaner och skattesatser som inte har någon som helst bäring i betänkandet.
Därför är det positivt att Bo Hultin och Migelle Wikström i sitt senaste inlägg något lättar på förlåten om vad deras alternativ innebär. Helt klart har de läst den moderata partistyrelsen proposition i regionfrågan. Något förvirrande blir det dock eftersom deras tidigare kritik av Ansvarskommitténs förslag byggde på att det blir för få landstingspolitiker från Norrbotten i den nya regionen. Nu ska landstingen avskaffas, men ersättas av vad? Knappast mindre regioner utan sannolikt om ett statligt övertagande av landstingens och regionernas nuvarande uppgifter.
Moderaterna har på nationell nivå konstruktivt bidragit till att göra det tydligt att de nya regionerna måste växa fram underifrån. Det innebär samtidigt en utmaning för oss som är politiskt verksamma i Norrbottens kommuner och landsting. Hur anser vi att de bästa förutsättningarna skapas för en positiv utveckling i vår region? Nu duger det inte längre att skälla på Ansvarskommittén – nu är det upp till bevis på hemmaplan.
lördag 30 juni 2007
Norrbotniabanan Svar till Kristina Z m fl
Svar till Kristna Zakrisson m fl i Kuriren den 30 juni
Varför så angelägna att dödförklara Norrbotniabanan?
De socialdemokratiska debattörerna Kristina Zakrisson, Karl Petersen, KG Abrahamsson och Lennart Holmlund säger sig veta att regeringen lagt Norrbotniabanan på is. Vi är förvånade över att ledande socialdemokrater i regionen i regionen är så angelägna om att dödförklara Norrbotniabanan. Särskilt som det av slutet av deras artikel framgår att vi i sak är överens om Norrbotniabanans betydelse för inte bara Sverige utveckling utan för norra Europa.
Något beslut om att stoppa Norrbotniabanan har inte fattats av regeringen. Inte heller har någon neddragning av anslagen till drift, underhåll och investeringar i infrastruktur genomförts sedan regeringsskiftet. Vad som skett är att Banverket och Vägverket reviderat sina planer utifrån de nu gällande ekonomiska förutsättningarna. Något som skulle innebära stopp för i stort sett alla nyinvesteringar i vägar och järnvägar i hela landet.
De reviderade planerna ligger nu på regeringens bord och svar väntas i en proposition om infrastrukturen som aviserats till våren 2008. Vi anser att den uppräkning som skett av anslagen till infrastrukturen, både av den tidigare socialdemokratiska regeringen och också den nu sittande alliansregeringen, är alldeles otillräckliga. Det var därför vi i vår gemensamma artikel krävde att ytterligare resurser tillförs så att Norrbotniabanan och andra angelägna projekt kan genomföras.
Det är med förvåning vi noterar att detta så till den grad irriterat regionens socialdemokrater. Vi hade snarare hoppats att vårt krav på förverkligande av Norrbotniabanan och mer resurser till infrastrukturen välkomnats av regionens företrädare. Okunskapen är stor om projektet och även bland socialdemokratiska företrädare i andra delar av landet har vi mött en betydande skepsis. Därför är det angeläget att företrädare för samtliga partier nu agerar så att Norrbotniabanan kan förverkligas.
Stefan Tornberg, Luleå
Distriktsordförande Centerpartiet i Norrbotten
Christer Lundgren, Vindeln
Distriktsordförande Centerpartiet i Västerbotten
Varför så angelägna att dödförklara Norrbotniabanan?
De socialdemokratiska debattörerna Kristina Zakrisson, Karl Petersen, KG Abrahamsson och Lennart Holmlund säger sig veta att regeringen lagt Norrbotniabanan på is. Vi är förvånade över att ledande socialdemokrater i regionen i regionen är så angelägna om att dödförklara Norrbotniabanan. Särskilt som det av slutet av deras artikel framgår att vi i sak är överens om Norrbotniabanans betydelse för inte bara Sverige utveckling utan för norra Europa.
Något beslut om att stoppa Norrbotniabanan har inte fattats av regeringen. Inte heller har någon neddragning av anslagen till drift, underhåll och investeringar i infrastruktur genomförts sedan regeringsskiftet. Vad som skett är att Banverket och Vägverket reviderat sina planer utifrån de nu gällande ekonomiska förutsättningarna. Något som skulle innebära stopp för i stort sett alla nyinvesteringar i vägar och järnvägar i hela landet.
De reviderade planerna ligger nu på regeringens bord och svar väntas i en proposition om infrastrukturen som aviserats till våren 2008. Vi anser att den uppräkning som skett av anslagen till infrastrukturen, både av den tidigare socialdemokratiska regeringen och också den nu sittande alliansregeringen, är alldeles otillräckliga. Det var därför vi i vår gemensamma artikel krävde att ytterligare resurser tillförs så att Norrbotniabanan och andra angelägna projekt kan genomföras.
Det är med förvåning vi noterar att detta så till den grad irriterat regionens socialdemokrater. Vi hade snarare hoppats att vårt krav på förverkligande av Norrbotniabanan och mer resurser till infrastrukturen välkomnats av regionens företrädare. Okunskapen är stor om projektet och även bland socialdemokratiska företrädare i andra delar av landet har vi mött en betydande skepsis. Därför är det angeläget att företrädare för samtliga partier nu agerar så att Norrbotniabanan kan förverkligas.
Stefan Tornberg, Luleå
Distriktsordförande Centerpartiet i Norrbotten
Christer Lundgren, Vindeln
Distriktsordförande Centerpartiet i Västerbotten
onsdag 27 juni 2007
Svar till Torbjörn Lidberg, NSD Debatt den 25 juni
Socialdemokraternas gruppledare i Boden, Torbjörn Lidberg, påstår sig (i NSD den 25 juni) ha fått besked från regeringen om att det inte blir någon Norrbotniabana. Möjligen kan någon imponeras av detta, men jag måste meddela att Lidbergs påstående är falskt. Något beslut om att stoppa Norrbotniabanan eller andra infrastruktursatsningar har regeringen inte fattat trots att Torbjörn Lidberg säger sig ha ”svart på vitt” om detta. Lägg då pappren på bordet, Torbjörn Lidberg.
Tydligen är det obekant för Torbjörn Lidberg att den infrastrukturpolitik som den socialdemokratiska regeringen sa sig stå för var gravt underfinansierad. Det som skett är att Banverkets reviderade framtidsplan visar att Norrbotniabanan och andra investeringar i nya järnvägar riskerar att skjutas på framtiden om inte ytterligare resurser satsas på infrastrukturen av den nu sittande Allliansregeringen.
Jag har svårt att förstå Torbjörn Lidbergs iver att bevisa att Norrbotniabanan är stoppad. Istället borde vi alla bilda opinion så att det står klart att bygget av Norrbotniabanan är en mycket viktig framtidssatsning, inte först och främst för Norrbotten, utan för hela Sverige.
Tydligen är det obekant för Torbjörn Lidberg att den infrastrukturpolitik som den socialdemokratiska regeringen sa sig stå för var gravt underfinansierad. Det som skett är att Banverkets reviderade framtidsplan visar att Norrbotniabanan och andra investeringar i nya järnvägar riskerar att skjutas på framtiden om inte ytterligare resurser satsas på infrastrukturen av den nu sittande Allliansregeringen.
Jag har svårt att förstå Torbjörn Lidbergs iver att bevisa att Norrbotniabanan är stoppad. Istället borde vi alla bilda opinion så att det står klart att bygget av Norrbotniabanan är en mycket viktig framtidssatsning, inte först och främst för Norrbotten, utan för hela Sverige.
måndag 11 juni 2007
Ansvarskommittén Svar till Hultin Wikström
De moderata landstingspolitikerna Bo Hultin och Migelle Wikström kritiserar i Kuriren den 4 juni/Piteå-Tidningen den 11 juni Ansvarskommitténs betänkande. Det är mycket bra – förslaget behöver verkligen diskuteras och kritiseras. Tyvärr verkar de inte ha läst Ansvarskommitténs förslag vilket hade underlättat diskussionen. Istället ägnar de spaltutrymmen åt förlöjliganden och oseriösa påståenden.
Det är också oklart vilket alternativ som Hultin och Wikström själva förespråkar. Min tolkning blir att de vill behålla landstinget som det är, vilket är en något udda uppfattning för att komma från företrädare för moderaterna. ”Gamla moderaternas” traditionella brukade annars vara att landstingen ska avskaffas och sjukvården förstatligas. Något som verkligen skulle flytta makt och inflytande långt ifrån norrbottningarna.
De ”nya moderaterna” är det ledande partiet i den alliansregering som blev resultatet efter valet för snart ett år sedan. Då duger det inte längre att ställa sig vid sidan av och hoppas att andra tar itu med nödvändiga förändringar. I andra delar av landet har jag mött ledande moderata företrädare som är djupt och konstruktivt engagerade i frågan om hur deras region på bästa sätt kan möta framtidens utmaningar.
Ansvarskommittén visar att Sverige redan har betydande problem med den statliga styrningen, med kompetens- och kunskapsutveckling inom sjukvården samt att möjligheterna att lokalt och regionalt påverka och ta ansvar för tillväxt och utveckling är begränsade. Det finns också betydande skillnader i välfärden mellan olika delar av landet. För mig är det självklart att vi som bor i Norrbotten ska ha samma rättigheter och möjligheter som övriga delar av Sverige.
Hultin och Wikström påstår att Ansvarskommitténs enda förslag är att Sverige ska delas in i ”storregioner”. Ett påstående som möjligen kan ursäktas med att de inte läst förslaget. För att underlätta en fortsatt konstruktiv diskussion så kommer här 10 exempel på förslag från Ansvarskommittén:
Direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt får ett sammanhållet ansvar för regional utveckling och hälso- och sjukvård.
Den statliga styrningen av den kommunala nivån inriktas mot normering. Användningen av andra styrformer begränsas. Myndigheternas allmänna råd utmönstras.
Socialstyrelsen får i uppdrag att samordna arbetet med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling inom hälso- och sjukvården på nationell nivå.
Regionala kunskapscentrum skapas för kunskapsbildning inom hälso- och sjukvården på regional nivå.
Bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagstiftningen som har betydelse för patientens ställning samlas i en ny patientlag.
Medborgarna skall kunna välja andra läkare än läkare med specialistkompetens inom allmänmedicin som fast läkarkontakt.
Landtingen ersätts av regionkommuner som får ett sammanhållet regionalt utvecklingsuppdrag, reglerat i en särskild lag om regionalt utvecklingsarbete.
Det nuvarande länsanslaget ersätts av ett regionalt utvecklingsanslag, som i sin helhet disponeras av respektive regionkommun.
Regionkommunerna skall själva få avgöra fördelningen mellan olika kulturinstitutioner i länet av de statliga medel som omfattas av förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet.
Staten övertar ansvaret för kommunernas tillsynsuppgifter. Länsstyrelsen ges ett samlat ansvar för tillsynen inom länet. Staten skall kunna överlåta det praktiska utförandet av avgränsade tillsynsuppgifter till enskilda kommuner.
Det är några av närmare 40 konkreta åtgärdsförslag från Ansvarskommittén som landstinget och kommunerna i Norrbotten ska remissbehandla fram till i slutet av september. En remissomgång som är värd att ta på betydligt större allvar än vad de moderata landstingspolitikerna Hultin och Wikström har förmått.
Det är också oklart vilket alternativ som Hultin och Wikström själva förespråkar. Min tolkning blir att de vill behålla landstinget som det är, vilket är en något udda uppfattning för att komma från företrädare för moderaterna. ”Gamla moderaternas” traditionella brukade annars vara att landstingen ska avskaffas och sjukvården förstatligas. Något som verkligen skulle flytta makt och inflytande långt ifrån norrbottningarna.
De ”nya moderaterna” är det ledande partiet i den alliansregering som blev resultatet efter valet för snart ett år sedan. Då duger det inte längre att ställa sig vid sidan av och hoppas att andra tar itu med nödvändiga förändringar. I andra delar av landet har jag mött ledande moderata företrädare som är djupt och konstruktivt engagerade i frågan om hur deras region på bästa sätt kan möta framtidens utmaningar.
Ansvarskommittén visar att Sverige redan har betydande problem med den statliga styrningen, med kompetens- och kunskapsutveckling inom sjukvården samt att möjligheterna att lokalt och regionalt påverka och ta ansvar för tillväxt och utveckling är begränsade. Det finns också betydande skillnader i välfärden mellan olika delar av landet. För mig är det självklart att vi som bor i Norrbotten ska ha samma rättigheter och möjligheter som övriga delar av Sverige.
Hultin och Wikström påstår att Ansvarskommitténs enda förslag är att Sverige ska delas in i ”storregioner”. Ett påstående som möjligen kan ursäktas med att de inte läst förslaget. För att underlätta en fortsatt konstruktiv diskussion så kommer här 10 exempel på förslag från Ansvarskommittén:
Direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt får ett sammanhållet ansvar för regional utveckling och hälso- och sjukvård.
Den statliga styrningen av den kommunala nivån inriktas mot normering. Användningen av andra styrformer begränsas. Myndigheternas allmänna råd utmönstras.
Socialstyrelsen får i uppdrag att samordna arbetet med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling inom hälso- och sjukvården på nationell nivå.
Regionala kunskapscentrum skapas för kunskapsbildning inom hälso- och sjukvården på regional nivå.
Bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagstiftningen som har betydelse för patientens ställning samlas i en ny patientlag.
Medborgarna skall kunna välja andra läkare än läkare med specialistkompetens inom allmänmedicin som fast läkarkontakt.
Landtingen ersätts av regionkommuner som får ett sammanhållet regionalt utvecklingsuppdrag, reglerat i en särskild lag om regionalt utvecklingsarbete.
Det nuvarande länsanslaget ersätts av ett regionalt utvecklingsanslag, som i sin helhet disponeras av respektive regionkommun.
Regionkommunerna skall själva få avgöra fördelningen mellan olika kulturinstitutioner i länet av de statliga medel som omfattas av förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet.
Staten övertar ansvaret för kommunernas tillsynsuppgifter. Länsstyrelsen ges ett samlat ansvar för tillsynen inom länet. Staten skall kunna överlåta det praktiska utförandet av avgränsade tillsynsuppgifter till enskilda kommuner.
Det är några av närmare 40 konkreta åtgärdsförslag från Ansvarskommittén som landstinget och kommunerna i Norrbotten ska remissbehandla fram till i slutet av september. En remissomgång som är värd att ta på betydligt större allvar än vad de moderata landstingspolitikerna Hultin och Wikström har förmått.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)